Gabrielles

Åh jag måste skriva av mig för nu är tårarna nära.. Inte bara för att Lisa och Anki åker imorgon utan för jag börjar inse att jag snart åker hem. Två veckor.. Det känns så konstigt för jag saknar alla så mkt hemma, idag har jag verkligen hemlängtan på ett sätt och vill bara följa med Anki och Lisa imorgon när de åker. Samtidigt så känns alla dessa månder som en dröm. Som om någon kommer väcka upp mig ur min fantastiska dröm och jag kommer liksom inte ha levt detta livet. Det är som Chris Browns sång skriker inom mig "Dont wake me up". Alla känslor på en gång och det känns så konstigt. När någon hälsar på dig då förstår man att man inte bor här.. Idag skall Lisa och Anki komma till Campus och ta med sig lite saker så jag slipper tunga böcker hem. Jag har förberett och rummet blir tommare och tommare och liknar mer det rum jag kom till den 16 september. Alla avked från fina människor man träffar kommer tätare inpå varandra för nu slutar folk sina terminer, nya människor man träffat och vet att man bara kommer kunna träffa några dagar till. Man hade velat umgås med dem mer, nya vänner som gamla under våren i Italien. Men snart åker jag med. Hela upplevelsen har varit som en dröm och snart tar den slut. Jag vill inte. Så mkt jag har lärt mig, jag har uppfyllt en av mina högsta drömmar att få fäkta i Italien och nu kan jag räkna på två händer hur många träningspass jag har kvar. Allting man lärt sig, allting man sett, upplevt. Allt. Snart är det bara fina minnen och jag vet att jag aldrig kommer uppleva något liknande igen som jag gjort med min Erasmus termin. Jag önskar alla kunde göra en Erasmus. Tårarna börjar sakta trilla, och de blandas med både glädje och välsignelsen jag fått för att få uppleva allt samt den sorgliga känslan av att det snart är slut. Jag vill inte. Jag ville inte att alla fina saker som man gör skall ta slut. Men när något fint tar slut, då är det början på nya fantastiska saker. Nya drömmar. Gamla drömmar som man upplevt blir fantastiska minnen som alltid finns inom en. Men jag vill inte. Dont wake me up from this, Please dont. Tårarna smattrar på tagnetbordet och det är dags för mig att sluta skriva så att inte datorn får en vattenskada. Nu är det istället lunch i solen med Anki och Lisa.

A dopo