Gabrielles

En sprängande huvudvärk väller ut i mitt huvud efter ca 8 timmars plugg idag inför tentan på lördag. Otroligt intressant men så mycket att kunna. Många av er vet om den stresskollapsen jag hade i våras, då det faktiskt ledde till en sjukskrivning (även om jag halvt struntade i det), nu har jag bestämt mig för något som kanske inte är jätte vettigt men något jag vill och skall göra. Jag skall läsa sista kursen i stats på 7,5 p som jag inte fick ta för doktorn då jag var sjukskriven. Det hade varit så skönt att ha det gjort innan italien och blir det inte italien så blir det statsvetenskap B och då måste jag ha tagit den kursen. Nu har jag bestämt mig och så är det bara. Bitt ihop och kom igen.

Har sovit så otroligt dåligt de senaste dagarna, har vaknat 0319 nästan varje natt. Riktigt creepy! Vet inte vad det beror på men något är det iaf.

Imorgon blir det sjukgymnast för mitt knä och sedan tilll skolan för det sista lektionstillfället innan tentan. Monsterplugg och sedan hem och sova. Skall blli såååå skönt när tentan är över.

På fredag eller måndag har jag svar om italien!

Wish me luck!

Bacio

Ciao

Gud nu är det verkligen dag tre på tentamaratonet denna helgen. Började dagen med en powerwalk och för en gång skull så gjorde inte knäet ont. Skall ju på magnetröntgen på tisdag (tror jag) så då får vi se vad det är för fel på det hela. Men det börjar bli bättre igen iaf. Idag på schemat blir det plugg gånger 100 och där med italienska littartur historia. Det är egentligen konstigt det där vad drömmar kan svänga. Jag har ju velat åka till italien i över 10 år nu för att plugga och fäkta. MEn det senaste har en rädsla krypit fram, vad händer om jag inte klarar av att åka ned? Kommer ja klara mig på den italienskan jag kan? Vad händer om man kuggar tentor? PANIK. Med panik kommer också mardrömmar för att sedan vakna på morgonen och vara jätte pepp för att åka. Så knepigt. Hade jag åkt till ett engelskt talande land vet jag att dessa problem inte funnits. Men det har ju egentligen lite att göra med ett tidigare inlägg jag skrev. Problemen blir problem när man börjar tänka negativt och hitta fel. Jag har därför bestämt mig för att inte se det som ett problem med att språket kommer vara svårt de första veckorna. Istället blir det en utmaning. En spännande som måste klaras av.


Allting går om man vill. Jag vill. Det gäller att tro positivt bara. Och jag har ju några månader kvar att lära mig mer italienska innan jag åker!



Florens




ciaociao / G

Sakta börjar huvudet likna smala godisremar med smak av cola och hallon som man åt när man var liten. Visserligen är det inte mångar timmars pluggande som skett idag, men tillräckligt för att få mig att tänka på annat. Annat en tenta, annat än måsten. Rädslan av att det är söndag skrämmer mig, stressen tär sakta in på kroppen, tills det går upp för mig att det bara är lördag. Veckans bästa dag när man var liten. Även kanske nu med? Ensam sitter jag instängd och isolerad på landet. Tentaplugget är totalt utspritt över bordet och pennor blandas med olika block, kaffemuggar och nagellack. Oordningen skapar en viss ordning i huvudet, jag vet vad jag har framför mig vad jag skall göra och hur jag skall göra det. Nu gäller det att agera och prestera. Försökte ta mig ut och gå en sväng idag efter att varit inne i stan. För att egentligen inte ha kunnat gå någonting alls på grund av knävecks skadan kunde det idag bli en ca halvtimma lång promenad utan paus och utan ont.

När solen tittade fram mellan löven, havets brus från fjärran slog mot stranden och fälten som nu var skördade väntade otåligt på att få växa sig höga till sommaren igen - ja då slog det mig. Är det inte det ena då är det verkligen det andra. Vi människor är så fruktansvärt duktiga på att jämra och klaga. Har vi löst ett problem så hittar vi snart ett annat. Har du precis varit och handlat då kanske du svär tyst för dig själv att du måste plugga/städa/eller tvätta. Är en tenta avklarad ja då hittar man genast något annat man måste plugga till. Har kärleken gått förlorad då klagar man på att man istället har ett problem med att inte ha någon. Eller så lovar du dig själv att aldrig hitta någon som honom/henne igen - eftersom personerna är enligt dig de som skapar problemen. MEdan andra människor har problem med att klara månaden ekonomiskt har andra problemet att de inte vet vad de skall spendera sina tillgångar på.

Världen är allt bra annorlunda, beroende på i vems kläder och skor man står i. Men något har vi alla gemensamt och det är att vi alltid ser till att skapa eller ha vad vi vill kalla "problem" runt omkring oss. Tänk så mycket energi dessa problem tar från en. De nöter och gnagar in på bara skinnet tills vi istället blir så oroliga att vi inte ens kan sova om nätterna.

När blir problemen en del av en permanent vardag som förstor ens glada positiva jag? Behöver man verkligen problem och finns det något positivt med dem? Det enda jag kan komma på är att när ett problem löser sig, så kommer en lättnadskänsla över en. Lite grann som när man lyckas fånga mördaren i Clueo eller hittar det sista jävla lilla ordet i Metros korsord som egentligen bara är på två ord.

Men hur mycket av varandras problem är bra för oss själva? En ständig kommentar är att "- jag kan inte göra mer för honom, jag har försökt men jag har mina egna problem att ta i tu med". Skapar problemen egoism eller är det bara så att vi har för många av dem för att kunna hjälpa varandra ur dem?

Kan det till och med vara så att vi inte ens är ärliga mot oss själva, för stolta för att be personer i vår närhet om hjälp när problem som man behöver råd/hjälp att lösa uppstår. Är vi egentligen för stolta för att visa våra brister och svagheter i en tid som kräver individualism och självständighet.

Stolthet - ja det skall man absolut ha, men när tar stoltheten över så att problemen blir större. För när stoltheten och rädslan för att be om hjälp i problem växer, ja då växer problemen och oroligheten i sig själv.
Oroligheten som sprider sig skapar i sin tur problemets enorma framväxt. Vi behöver varandra för att klara oss. Vi är flockdjur som har kommit in i ett fack av induvidualism och självständighet. Självständighet till att överleva. Men för att överleva behöver vi varandra?

När är det egentligen OK att be någon om hjälp med sina problem.. ?



Tankarna fortsätter att filosofera iväg om problem som har uppstått i en gemensam vardag för mig med andra. När skall man gripa in och hjälpa en person i nöd, och när har det gått så långt att personen har förbrukat chansen att be om hjälp?

Jag fortsätter tänka vidare.


Ciaociao

Och där stod jag igen som alltid på morgonen, det var verkligen min heliga stund. Vädret var för en gångs skulle fint och det blåste inte alls över fälten som det brukade. Havet brädde ut sig med en kontrast blåare och mörkare än himlen. Detta hav som för veckor sedan, kanske månader hade slagits upp på vita sand stränder på jordens andra sida, och som nu iskallt slog upp mörkare på stränder som längtade till solen värmen och sommaren. Det var ett tag kvar tills dess.

Tåget kommer in till perrongen och jag slänger iväg min synd i en utav Svartes papperskorgar. På något sätt fanns en lättnad inom mig som gjorde att dagen kändes bra. Plötsligt mitt i mina filosoferande tankar om de kommande månaderna som förhoppningsvis kommer spenderas i Italien väller det in en skolklass. 3B någonting - det visste jag i och med att en lärare hade för liten väska i jämfört med A4 klasslistans form som papper.

Framför mig sitter en tjej - kanske 25 - med en så otroligt söt labbe. Det är konstigt det där, vad djur kan orsaka hos människor. Även om barnen turades om att klappa, och ägaren till hunden artigt och snällt svarade på alla frågor barnen hade, trots att vi befann oss på ett tåg med inte en rak vägbana, utan tåget svängde huller om buller. Hunden höll sig lika lugn, han njöt av barnens klappande händer. Tänk vad ett djur kan påverka människor.

Nu är det mest väntan i mitt liv. Väntan på att skadan i knäet skall försvinna, väntan på tentans skrivdatum, väntan på besked om italien. Nu börjar jag inse - eller rättare sagt jag börjar inse att jag inte vet vad jag gett mig in på. Kommer jag klara mig därnere - eller ja det är klart jag klarar mig, jag klarar mig alltid. Men att läsa italienska med italienare. Gud nervositeten ökar.!

Medan andra laddar för helg laddar jag för monsterplugg helg. Jag kommer vara instängd i dagarna tre och öva till tentan nästa lördag. Litteraturhistoria som jag förvissorligen tycker är intressant men det blir svårt när allt och då menar jag ALLT äe skrivet på italienska.

Egentligen hade jag velat sitta på ett flygplan nu tillsammans med JvP och vara påväg till Paris. Kärlekens stad. En baguette under armen och Eiffeltornet i bakgrunden. En slokhatt med ljus kappa med smattrande klackar på en shoppingrunda på Champs Elysse. Det är det jag vill. Men drömmen för mig till verklighet och nu måste jag sätta fart.

Snart


Ciaociao

/G

Ännu en dag i skolans och idrottens spår. Först ut var rehab träning, en bra timlön har de iaf, för tjugo minuter får du två hundra svenska riksdaler. Om jag räknar rätt är detta 10 kronor minuten. Kanske borde sadla om? I vilket fall som helst får jag vad jag betalar för (eller ja, stipendiet inom MIA) och framsteg med knäet börjar nu visa sig. Ner mot staden från stadion sedan och en dubbel espresso på EH på hansa. Efter det en promenad i regnet till stadsbiblioteket där Holken och Rebecka från italienskan sedan mötte upp mig. Några timmars intensivt plugg och för en gång skulle så kände jag mig ambitiös! Trodde att mötet med min dietist var halv fyra så när han ringer 5 i halv fyra och undrar vad jag är tänkte jag "What?!" självklart visade det sig att jag tagit fel på tiden och tiden var istället kl 15.. Lite charm på det och några minuter smartare kunde jag läman stadion efter ett riktigt bra möte.

Helt slut i huvudet och tentaångesten inför nästa vecka börjar närma sig.. Smygande sakta. Obehagligt. Men tänker man positivit så måste det gå bra. Nu när italienska ansökan för studier utomlands är inlämnad borde mitt liv bli mindre stressat.

Tydligen kan skador förvärras om man är stressad, vilket det antagligen är i mitt fall - hade ingen aning om detta!

Det är tur att vissa problem kommer att få sin förklaring så småning om .

Äntligen är den förbannade ansökan inlämnad. Nu gäller det bara att vänta på besked och se vad som händer. FÖrsta handsvalet ändrades till Florens i sista stund. Magkänslan kändes bättre. För en vecka sedan satt jag och visste inte ens om jag skulle få iväg den. 9 -timmars dagar av kursletande avlöste varandra. Men nu är den inlämnad. Jag ber verkligen till Gud att han hör vad jag vill göra.

Just nu kan jag inte träna. Har en skada i knäet som inte vill gå bort. Eller ja knävecket om man skall vara exakt. Sjukgymnasten imorgon och magnetröntgen nästa vecka. Den söta sjukgymnasten frågade lite försiktigt om jag hade tävlingssäsong denna terminen - varpå jag svarade JA och hon lite barskt tillbaka sa att det kunde jag absolut glömma. Tror hon förstod mig som person. Har man ont, ja då tränar man ändå. Ingen löpning, ingen fäktning eller simning. Men snilleblixten slog ned i mitt huvud och jag kom på att jag kan sitta och fäkta. Det går men det krampar i handen efter ett tag. Kommer att jobba mer med att bli biff då magrutor och ryggmuskler kommer att framhävas mer på min kropp än vad det gör idag.

Hur som helst. Tenta i litteratur historia på italienska om två veckor och tentahetsen börjar närma sig smått. Smygande och smått tills den smäller till som en explosion och man har eld där bak och stresspluggar som aldrig för. Vi alla har varit med om det och det är alltid samma process gång på gång.

Har en uppgift nu att skriva och maila till läraren så det blir ett litet senare inlägg senare.

CIaociao

Där satt vi som vi brukade göra. Halva gänget, andra halvan fanns i en annan del av världen. Men vi hade samlats precis som då. Det kunde varit vilken dag som helst för fyra år sedan. Samma samtal, samma ämnen, samma problem - men vi alla hade blivit lite mognare, smartare och resonerade mer vuxet kring livets händelser.

Vi satt där en söndag morgon som ingenting. Vi hade vår kaffe och vi satt i "hålet i väggen" som stället så känt brukade kallas. Centro. Kaffet, luften, omgivning - ja allt var sig likt i den staden vi hade växt upp i. I den staden där vi en gång inte visste att vi skulle lära känna varandra och i den staden där våra vägar genom livet sedan stöttes samman.

Tankar kring livet växlades med kaffets varma koffein som sköljde våra halsar. Dels för att hålla oss vakna, dels för smaken. Denna ljuva smak. Den tidiga söndagmorgonen satte sina spår trots att lyckan att äntligen vara tillsammans var större än någonsin. Träffades vi inte igår? Det var så det kändes. Koffeinet sveptes ner i halsen, och samtidigt sveptes centros fleecefiltar närmare våra kroppar som endast värmdes av träningskläder. Göteborgsblåsten skulle bli hård i vinter, det visste man på gatorna och kylan var redan kall. Tillräckligt kall att solens glimtar som strålade kring vår aveny gjorde gott nog. Skillnaden mellan skugga och sol var enorm.

Något som vi alla visste gjorde sig tydligare varje gång vi sågs. Även om vi inte sågs varje dag som tidigare år, även om vi inte hördes på veckor, så var allting som förut. DÅ vet man att man är riktiga vänner!



/G

Ansökanansökanansökan åh dessa bokstäver som bildar just ordet ansökan smälter ihop, rörs runt och förstör ordets innehåll, precis som internetsidorna till de italienska universiteten gör när man inte hittar kurser som passar vad man vill. Eller fel, jag hittar kurser men inga kurskoder, högskolepoäng, etc. Detta skapar en panikartad tornado som snart detonerar mitt huvud och kropp i bitar. Känslan att ge upp har aldrig varit närmare men samtidigt förstätter tävlingsmänniskan i mig att fokusera på att hitta de jävla kurserna och på så sätt besegra det största internetodjuret som jag har skådat. Ett unversitet av klarat av tre och det har tagit mi ca 7 h. 7 timmar..

Nej tappert fortsätter jag och nu jävlar skall det bli färdigt, Hur svårt kan det vara att hitta kurser??


Imorgon önskar vi AS lycka till när han möter världstvåan i VM i fäktning i topp 64 elimineringen.
ANDIAMO!

Ciaociao

Efter en produktiv dag plus att nu på kvällskviste ha sett ett otroligt dåligt Sverige spelandes mot ett bra Finland på en hal plan med ett katastrofalt väder så signar jag ut för ikväll. Säger Buona Notte och A domani

(För er som inte förstår italienska betyder det gott natt och vi ses imorgon)

Ciaociao




Ja, det är jag på bilden och bilden är endast avsedd för skämtsamma ändamål mellan JvP, AS och mig

När jag var liten - liksom alla barn - hade man drömmar. Visst ville man vara prinsessa, konståkerska, ryttarina, cirkusprinsessa, artist och allt annat möjligt girly. Men jag hade en till dröm. Jag ville bli som Astrid Lindgren. Japp jag ville bli författar och skriva barnböcker till barn i alla åldrar. Jag skulle ha mina egna historier och illustrationer i böcker där var författarens namn skulle vara mitt. Jag ville skapa fantasier och drömmar för andra samt dela med mig av mina egna. Mina fantasier skapades och inspirerades mycket av mellanöster och tusen av en natt teman. Hästar och prinsar skulle vara med, elaka och goda häxor, Prinsessor med olika vackra klänningar i material och design som man bara kan drömma om. Vackra palats med långa korridorer där stegen ekar långt efter sig när man går och där glittret från kristallkronorna aldrig skådats ljusare. Berättelsernas palatser skulle dessutom ha stora danssalar där det skulle vara bal var och varannan dag.

Det fanns bara ett litet problem på min dröm att bli en författare. Jag trodde man var tvungen att sitta på Göteborgs gråaste arbetsplats och jobba. Stadsbiblioteket i Göteborg. Gråare och tråkigare byggnad får man leta efter. Och eftersom jag inte ville sitta där  - gav jag efter ett tag upp drömmen om att bli professionell författare.

Texterna som skulle bli sagor använder jag nu om att berätta om min verklighet. Ibland oförklarligt och visuellt  - ibland helt öppet och rakt på sak.

Även om berättelserna nu blir från mitt liv - så skulle man kunna säga att min dröm delvis gått i uppfyllelse. Jag har blivit en författlogg - helt enkelt en blandning mellan författare och bloggare.

Ibland blir inläggen mer regelbundna ibland kommer de med mellanrum. Men tappa inte hoppet om ni inte får inlägg varje dag. Jag har lite skrivkramp bara. Jag har tagit Carries råd till mig att när man har skrivkramp då gör man något annat eller går och lägger sig. Förhoppningsvis har knuten löst upp sig dagen därpå.

Mina vänner. Jag kan bara säga att jag är glad för att ni läser - för utan er finns ingen blogg.


Nu börjar resan och min berättelse om att komma till Italien. .

Ciaociao

Jag har nog världens bästa nära och kära! Vilken födelsedag! Och än är det inte slut för imorgon skall vi fira med Malmös bästa tjejer!. Jag och L som ni vet fyller ganska nära varandra, så vi har gjort lite av en tradition att fira ihop. Ser så mycket fram emot det. Är lite trött idag, seg mycket i tankarna och mycket att göra så får jobba undan och sedan tagga upp.

Ikväll blir det dessutom att se på EM kvalet mellan Sverige - Finland. Tippar seger för Sverige men ngt säger mig att de kommer spela dåligt.

Hur som helst. Tillbaka till ansökan för utbytesstudierna så verkade det inte vara Såååå mycket jobb som jag trodde, det jobbigaste är att hitta kurser. Allt annat går "hyfsat" fort. Har en vecka på mig att bli klar mer den.

En guide kommer senare!

För övrigt fick jag världens bästa födelsedags present av mamma och hennes BF Chris;



Roligare att gå till skolan nu? SJÄLVKLART

Ciaociao

Imorgon fyller jag år.. 22 för att vara exakt! För att fira mig själv blev det en födelsedagspresent från Filippa K på fredagens shoppingtur med Eric.

Armbandet är från Filippa K



Ciaociao

Ibland slår tankarna till. Tankar relaterade till alla dess möjliga känslor som binder oss samman till människor. Tankar av både dåliga och bra dager. När tankarna börjar är vi maktens herrar över dem, men den hårfina gränsen till att tankarna tar över oss, när slår den till ?

Jag och mina vänner - ja vi är väl som vilka tjejer som helst med tankar om allt och alla. Tankar om andra låter elakt så vi skulle kunna säga att vi funderar kring andras sätt att agera och resonera.

För hur skall man kunna förstå en människa när orden i dennes mun säger en sak men kroppspårket säger något annat? Hur skall man kunna veta att orden - postiva som negativa - har någon betydelse när personens kroppspårk säger något annat. Hur skall man veta när orden är sanna eller bara sagda för att vara artiga?

Det är när dessa tankar sätter igång som processen kring tankar tar över oss. De styr oss och därmed styr de även vårt sätt att må. Tankarnas snabba framväxt som amöbor i ett stort hav - vi vet att tankar tär deskrutivt på oss. Som regnbågar en somrig dag sätter de färger på vår vardag och tar oss till den induviduella utopin.
Det är du som avgör

När är det egentligen slut med att vrida tanken ut och in? Och när är det bra att spekulera över tankarna som tänks krings ett liv?

Vad är en tanke och nör vet man att den har en bra effekt/mening?

In i det sista har vi - om vi orkar - makten att ändra tanken, att hoppa över hindret är svårt, men när hoppet är gjort är gräset grönare på andra sidan. För i slutändan är det DU och ingen annan som väljer om tanken skall vara din amöba eller din regnbåge.

Jag väljer regnbåge


Love/ G

Ciaociao

Gud vilken underbar fredag och hela veckan har egentligen vart FAB!. Började riktig bra i tisdags med ett möte ang stipendiet för fäktningen som jag fått. Jag och Ranya (Shorttrack) träffade kläddesignern Linn med sitt märke LINNFASHION i hennes atelje tillsammans med MIA (Malmö idrottsakademis) karriärscoach. Vi diskuterade allt från event till styling för olika evenemang. Allt är inte spikat än så kan inte gå in mer på det, mer än att vi kommer ha en kvällsföreläsning med Linn, stipendiater och MIAs huvudsponsorer om hur man profilerar sig själv och sitt varumärke.

Sedan har veckan bara rullat på i medvind. Igår träffade jag upp Eric som jag läste statsvetenskap med i våras och vi tog en sväng till malmö för shopping och sedan satt vi ett tag på Lilla torg. Var hemma i Ystad vid nio tiden och gick och la mig vid 10. Hur skönt som helst! Idag är det Lund och sydsvenska mästerskapen - vilket är första tävlingen sedan stresskollapsen och SM i maj. Är lite nervös för hur mitt förbannade knä skall hålla..

Sedan kommer mamma ner idag och det blir familjemys idag och imorgon - precis som det skall vara!!


Updates later

Ciaociao