Ho un grande confusione
Jag tänker och jag har tänkt, jag har tänkt framåt och jag har tänkt på dåtiden, Jag har tänkt varv efter varv, tänkt om, ändrat sitationer, vägt fördelar mot nackdelar. Ibland är det kanske bra att tänka en extra gång på det som först verkade negativt!. Italien skall jag till men tankarna har fört mig till om jag verkligen skall åka nu, om steget till att efter ett halvår, läsa italienska med italienare verkligen är bra att ta nu. Jag är inte helt återställd efter stresskollapsen och jag vill kunna uppleva italien från alla möjliga håll, från tallriken, männen, vespan, kläderna, språket, kulturen, havet, landet, bergen. Det kommer jag inte kunna göra om man skall plugga femton timmar om dagen. Dessutom är jag skadad nu, vätska i en sena och vätska i knäbenet, vilket gör att läkarna inte vet när jag kommer kunna komma tillbaka och fäkta. Det kan ta en månad - det kan ta ett år. Det innebär att jag antagligen inte kommer vara helt återställd när jag åker ner till Italien, och en av de alllra största anledningarna jag åker ner för är att få fäkta.
Värt att åka ned om jag ändå inte kan fäkta? Tveksamt..
Vänner, drömmen att få åka iväg har funnits hos mig i tio år. Och jag kommer åka, men frågan är om det är läge att göra det nu eller om det skall dröja några månader till ?
ciaociao
Värt att åka ned om jag ändå inte kan fäkta? Tveksamt..
Vänner, drömmen att få åka iväg har funnits hos mig i tio år. Och jag kommer åka, men frågan är om det är läge att göra det nu eller om det skall dröja några månader till ?
ciaociao
Jag har tappat min identifikation..
Att skriva ett inlägg om detta kommer att kännas konstigt, men det är liksom ett inlägg som speglar ett sätt att se på livet och ting just nu. Jag har alltid varit intresserad av politik, suttit med i olika styrelser för MUF och vart på diverse utbildningar etc, helt enkelt en aktiv samhällsmedborgare. Mitt liv har alltid cirkulerat kring politik oavsett om det vart med mig själv, eller min familj, vänner etc. Jag har alltid åsikter och vill lära mig mer. Men som barn till politiker finns det två utvägar kring när det gäller intresset av politik. Det ena är att man blir jätteintresserad av politik i ett parti exempelvis, strävar att bli bättre och förändra ett samhälle på ett sätt som man själv tror är det bästa, en karriärsbana byggs och samhället förändras.
Sedan finns det nr 2, som jag nu skulle kunna identifiera mig själv med. Jag har som sagt alltid varit intresserad av politik, samhälle och människor. Jag har varit aktiv och jag vill förändra. Det som skiljer mig med mitt dåvarande jag från mitt nuvarnade jag - är att jag vill förändra på ett annat plan. När man har haft en liv som kretsat kring politik, inte bara för egen del men när familjemedlemmar blir aktivare och aktivare är det lätt att politiken också hamnar på bordet som en av rätterna till middagen. Politiken tar över och för de medlemar i familjen som inte är intresserade på samma plan av politiken hamnar lättare i ett utanförskap i familjen eftersom de inte kan identifiera sig med det som samtalas om. I politike pratas det ofta om utanförskap men vad gör man när den drabbar ens egen familj. Kanske inte i den mån som i samhället men i en tillräcklig dos för att personen i fråga skall kunna känna sig utanför? Svaret är att man pratar om något annat, men likt förbannat sönras det in på politik igen.
Detta senare handlar inte om mig, tro mig, jag är i ett scenario som kommer tas upp längre ner. Missförstå mig rätt, jag tycker fortfarande om politik, samhällsfrågor och att debattera. Men ibland när politiken tas in innan för hemmet blir det för mycket. En familj skall hållas ihop och inte splittras isär av något som skall hålla ihop samhället.
I mitt fall har snarare partipolitiken ibland stigit i min hals. Som en kräkreflex som bara vill ut. Älskade vänner och familj som läser detta, missförstå mig rätt, det är inte ni som personer som skapar reflexen - jag älskar er - men det är en politik som ändrar människor från det de var till något negativt som skapar min spyreflex - det är alla dessa tomma löften som ges men inte görs något åt, det är alla dessa vandringar över lik som gås för att stegra på sin egen politiska karriär, det är all den uppoffring man gör för att växa på sin karriäs som sedan går ut över andra människor på ett egoistisk sätt. Tro mig jag har vart och sätt detta på platser, jag har sett skitsnacket och kupningarna som sliter vänskap i stycken och jag har sett de glåpord som skriks mellan motståndaren så väl som inne i partiet men mellan olika partier. Hur många gånger har inte en sosse fått höra; jävla sosse, jävla kommunist eller vi skall tvinga Lisbeth palme gräva upp sin döda man ? Hur många gånger har inte en moderat fått höra; är det pappas pengar du betalar med eller? Jävla bortskämda snorunge? egoist jävel? etc
Min fråga till politikerna är; hur skall man kunna bygga ett samhälle om inte respekt för varandras åsikter finns? Om inte respekt finns bland våra politiker som faktiskt representerar det svenska folket - då kan man inte förvänta sig att respekten finns i vårt samhälle för olika typer av människor. Som tur var finns det undantag och det är jag glad över. Människor som på ett lätt sätt kan umgås över partigränserna och ta en kaffe ihop, att prata politik är en etikettsregel som man inte gör utanför arbetsrummen då man vet att man har så olika åsikter. Men allting handlar ju inte om politik eller hur? Det finns så mycket mer att prata om
Nu undrar ni säker vart jag vill komma? Med alla dessa exempel jag tagit upp, och tro mig det finns fler, så har jag idagsläget svårt att identifiera mig med något politiskt parti, trots med tidigare engagemang. Det känns enormt konstigt att säga men så är det. Frågan ställde jag till min bror om han som är poltiskt aktiv kan identifiera sig till 100 % med sitt parti, blev svaret ; nej och det hade varit farligt om man hade gjort det. Smart bror! Men om man börjar tvivla? Jag hade kunnat plocka lite från varje partiprogram och skapat mig ett eget. Jag kan helt enkelt inte identifiera mig med ett politiskt parti idag. Det är inte nu denna kris har kommit till skott. Den har varit sedan innan valet. Men jag la min röst som var min plikt.
Jag tror att en sak som fått mig att känna så här är delvis att det verkar inte finnas något som heter respekt bland många politiker. Dessutom är det otroligt farligt när den politiska retoriken förs in i hemmet och utpressas och utövas på familjemedlemmar trots att man inte är medveten om det. För det andra så tycker jag att många politiker har otroligt svårt att erkänna sina brister och fel. Vilket i sin tur är farligt om samhället skall kunna utvecklas. Alla dessa skandaler som hela tiden sker gör det svårt för oss medborgare att lite på er. Och för det sista tycker jag - och det här gäller över alla partigränser - det är så JÄVLA många politiker som är så egotrippade att de inte ser vad medborgarna vill ha, vad som behövs! Man är så förbannat jävla upptagen av sin karriär - som egentligen skall vara i samhälletstjänst, att man faktiskt - och nu skall jag vara ärlig - glömmer bort medborgarna. Som jag nämnde innan finns det tillfällen då politikerna går över lik för att resa sig på sin egen karriärsstege. Och vilka för lida? Medborgarna..
Missförstå mig rätt, jag tycker egoism är bra i somliga fall, man behöver vara egoist och det är viktigt att de val man gör görs för sitt eget bästa. Men gränsen mellan denna egoism och den egoism som finns som en bubbla hos vissa personer, där egoismen faktiskt blir till något negativt och man i sin tur inte bryr sig om något annat än en själv, den gränsen är delvis hårfin och otroligt farlig att överstiga.
Så, Hur skall man veta att man kan lita på politikerna man valt och hur skall man kunna identifiera sig med ett parti.
Den frågan har jag inga svar på eftersom jag förtillfället har tappat min identifikation..
Ciaociao
/G
Sedan finns det nr 2, som jag nu skulle kunna identifiera mig själv med. Jag har som sagt alltid varit intresserad av politik, samhälle och människor. Jag har varit aktiv och jag vill förändra. Det som skiljer mig med mitt dåvarande jag från mitt nuvarnade jag - är att jag vill förändra på ett annat plan. När man har haft en liv som kretsat kring politik, inte bara för egen del men när familjemedlemmar blir aktivare och aktivare är det lätt att politiken också hamnar på bordet som en av rätterna till middagen. Politiken tar över och för de medlemar i familjen som inte är intresserade på samma plan av politiken hamnar lättare i ett utanförskap i familjen eftersom de inte kan identifiera sig med det som samtalas om. I politike pratas det ofta om utanförskap men vad gör man när den drabbar ens egen familj. Kanske inte i den mån som i samhället men i en tillräcklig dos för att personen i fråga skall kunna känna sig utanför? Svaret är att man pratar om något annat, men likt förbannat sönras det in på politik igen.
Detta senare handlar inte om mig, tro mig, jag är i ett scenario som kommer tas upp längre ner. Missförstå mig rätt, jag tycker fortfarande om politik, samhällsfrågor och att debattera. Men ibland när politiken tas in innan för hemmet blir det för mycket. En familj skall hållas ihop och inte splittras isär av något som skall hålla ihop samhället.
I mitt fall har snarare partipolitiken ibland stigit i min hals. Som en kräkreflex som bara vill ut. Älskade vänner och familj som läser detta, missförstå mig rätt, det är inte ni som personer som skapar reflexen - jag älskar er - men det är en politik som ändrar människor från det de var till något negativt som skapar min spyreflex - det är alla dessa tomma löften som ges men inte görs något åt, det är alla dessa vandringar över lik som gås för att stegra på sin egen politiska karriär, det är all den uppoffring man gör för att växa på sin karriäs som sedan går ut över andra människor på ett egoistisk sätt. Tro mig jag har vart och sätt detta på platser, jag har sett skitsnacket och kupningarna som sliter vänskap i stycken och jag har sett de glåpord som skriks mellan motståndaren så väl som inne i partiet men mellan olika partier. Hur många gånger har inte en sosse fått höra; jävla sosse, jävla kommunist eller vi skall tvinga Lisbeth palme gräva upp sin döda man ? Hur många gånger har inte en moderat fått höra; är det pappas pengar du betalar med eller? Jävla bortskämda snorunge? egoist jävel? etc
Min fråga till politikerna är; hur skall man kunna bygga ett samhälle om inte respekt för varandras åsikter finns? Om inte respekt finns bland våra politiker som faktiskt representerar det svenska folket - då kan man inte förvänta sig att respekten finns i vårt samhälle för olika typer av människor. Som tur var finns det undantag och det är jag glad över. Människor som på ett lätt sätt kan umgås över partigränserna och ta en kaffe ihop, att prata politik är en etikettsregel som man inte gör utanför arbetsrummen då man vet att man har så olika åsikter. Men allting handlar ju inte om politik eller hur? Det finns så mycket mer att prata om
Nu undrar ni säker vart jag vill komma? Med alla dessa exempel jag tagit upp, och tro mig det finns fler, så har jag idagsläget svårt att identifiera mig med något politiskt parti, trots med tidigare engagemang. Det känns enormt konstigt att säga men så är det. Frågan ställde jag till min bror om han som är poltiskt aktiv kan identifiera sig till 100 % med sitt parti, blev svaret ; nej och det hade varit farligt om man hade gjort det. Smart bror! Men om man börjar tvivla? Jag hade kunnat plocka lite från varje partiprogram och skapat mig ett eget. Jag kan helt enkelt inte identifiera mig med ett politiskt parti idag. Det är inte nu denna kris har kommit till skott. Den har varit sedan innan valet. Men jag la min röst som var min plikt.
Jag tror att en sak som fått mig att känna så här är delvis att det verkar inte finnas något som heter respekt bland många politiker. Dessutom är det otroligt farligt när den politiska retoriken förs in i hemmet och utpressas och utövas på familjemedlemmar trots att man inte är medveten om det. För det andra så tycker jag att många politiker har otroligt svårt att erkänna sina brister och fel. Vilket i sin tur är farligt om samhället skall kunna utvecklas. Alla dessa skandaler som hela tiden sker gör det svårt för oss medborgare att lite på er. Och för det sista tycker jag - och det här gäller över alla partigränser - det är så JÄVLA många politiker som är så egotrippade att de inte ser vad medborgarna vill ha, vad som behövs! Man är så förbannat jävla upptagen av sin karriär - som egentligen skall vara i samhälletstjänst, att man faktiskt - och nu skall jag vara ärlig - glömmer bort medborgarna. Som jag nämnde innan finns det tillfällen då politikerna går över lik för att resa sig på sin egen karriärsstege. Och vilka för lida? Medborgarna..
Missförstå mig rätt, jag tycker egoism är bra i somliga fall, man behöver vara egoist och det är viktigt att de val man gör görs för sitt eget bästa. Men gränsen mellan denna egoism och den egoism som finns som en bubbla hos vissa personer, där egoismen faktiskt blir till något negativt och man i sin tur inte bryr sig om något annat än en själv, den gränsen är delvis hårfin och otroligt farlig att överstiga.
Så, Hur skall man veta att man kan lita på politikerna man valt och hur skall man kunna identifiera sig med ett parti.
Den frågan har jag inga svar på eftersom jag förtillfället har tappat min identifikation..
Ciaociao
/G
The perfect date
Nu närmar sig hösten och vintern med stormsteg och känslan att vilja ha någon nära blir starkare för många. Alla drömmer vi väl om den perfekta höstflingen eller sommarflingen som kan vara hela året ut, under de kalla vintermånaderna och sedan fortsätta till januari - februari för att sedan förhoppningsvis finnas i vårt liv en ännu längre period.
Man får allt mer höra om vänner som går på dejter, som hittar kärleken, kanske blir hjärtekrossade men sedan hittar lyckan igen. Kärleken är som en cirkel som hela tiden snurrar. När man känner olycka i sig så när man minst anar det så har man lyckan igen.
Det hela har fått mig att tänka på vad egentligen den perfekta dejten kan vara?
Utifrån detta perspektiv kan jag av naturliga skäl endast prata för många av oss tjejer. Visst killar - fika dejter eller lunchdejter i all sin ära. Ett enkelt sätt för båda parter att kunna känna sig avslappnade utan att det sker under för stela former, samtidigt som om dejten skulle visa sig vara ett totalt fjasko är det lättare att komma undan en fikadejt än en lunch/fika dejt. Men hur fantasifullt är det egentligen? Fika gör vi dagligen. Jag säger nu inte att fikadejter är det tråkigaste slag av dejter, tvärtom det kan vara superlyckat, men en fantasifull dejt är ju så mycket roligare.
Visst sedan har vi den traditionella middags eller biodejten. Middagsdejten höjer ju den seriösa faktorn något. Det är en mogen man som tar ut en kvinna på middagsdejt några utav de första dejterna måste jag säga. Problemet här är att om det inte funkar på dejten - man hittar inget att prata om osv , då kan den där stela tystnaden uppstå som bara kan bli såå pinsam. Tipset här är att skratta bort det, eller att inte bjuda ut en tjej som man tror att en pinsam tystnad kan uppstå med. Men det skall tilläggas att middagsdejter är ett extremt plus i kanten om man har en trevlig stund tillsammans!
Sedan har vi biodejten. Biodejten skulle jag rekommendera till en dejt som inte är en av de första dejterna. Om det är den första dejten som är en biodejt - visst den kan vara trevlig - men när någon kommer att fråga "åh hur var dejten" vill du svara tyst då? Njae spara biomysandet till några utav dejt 4-5 istället. Då har både du och tjejen/killen lärt känna varandra lite mer vilket göra det till en ännu mysigare grej.
Så ja vad är egentligen den perfekta dejten? En utav de mest perfekta dejterna jag har haft var att åka "Rundan" i Malmö (typ paddanbåten i Göteborg" för att sedan ta ett glas på en mysig uteservering. Nästkommande dejt med samma person skedde först på en uteservering med ett glas vin och sedan en rundvandring på Malmö konsthall. Båda dessa dejter var otroligt fantasifulla och jag visste inte alls vad vi skulle göra innan. Personen i fråga hade verkligen tänkt till det ordentligt, och vi gjorde saker tillsammans som inte bara var att dela på en flaska vin på en resturaung eller en torr kanelbulle på ngt konditori.
Det var ovanliga saker som jag uppskattade och i efterhand uppskattar mer eftersom det visade sig att personen i fråga hade ansträngt sig. Alla vill ju träffa någon som vill träffa en själv eller hur? Man vill ju inte träffa en person som inte är ett dugg intresserad över en själv eller som inte har någon fantasi eller ansträngning över huvudtaget?
Stunden då mobilen plingar och en inbjudan till Les Miserable visar sig känns otroligt mycket mer lockande och fantasifullare att gå på än på en promenad eller fikadejt. Som jag sa innan är fika och promenaderna inget fel, men en promenad i höstrusk eller en fikadejt på ett supertrångt fik är inte någon ultimat situation nu under dessa mörka månaderna (eftersom alla andra tänker att det är det) Kolla istället upp något särskilt som händer i stan och gör det sedan till en gemensam upplevelse.
Jag lovar att personen ni bjuder ut på en fantasifull dejt kommer vilja träffa er ännu mer än om ni bara kör den regular fikadejten eftersom detta visar på att man är kreativ. Och det är väldigt få människor som inte gillar kreativa och ambitiösa personer.
Ciaociao
/G
Man får allt mer höra om vänner som går på dejter, som hittar kärleken, kanske blir hjärtekrossade men sedan hittar lyckan igen. Kärleken är som en cirkel som hela tiden snurrar. När man känner olycka i sig så när man minst anar det så har man lyckan igen.
Det hela har fått mig att tänka på vad egentligen den perfekta dejten kan vara?
Utifrån detta perspektiv kan jag av naturliga skäl endast prata för många av oss tjejer. Visst killar - fika dejter eller lunchdejter i all sin ära. Ett enkelt sätt för båda parter att kunna känna sig avslappnade utan att det sker under för stela former, samtidigt som om dejten skulle visa sig vara ett totalt fjasko är det lättare att komma undan en fikadejt än en lunch/fika dejt. Men hur fantasifullt är det egentligen? Fika gör vi dagligen. Jag säger nu inte att fikadejter är det tråkigaste slag av dejter, tvärtom det kan vara superlyckat, men en fantasifull dejt är ju så mycket roligare.
Visst sedan har vi den traditionella middags eller biodejten. Middagsdejten höjer ju den seriösa faktorn något. Det är en mogen man som tar ut en kvinna på middagsdejt några utav de första dejterna måste jag säga. Problemet här är att om det inte funkar på dejten - man hittar inget att prata om osv , då kan den där stela tystnaden uppstå som bara kan bli såå pinsam. Tipset här är att skratta bort det, eller att inte bjuda ut en tjej som man tror att en pinsam tystnad kan uppstå med. Men det skall tilläggas att middagsdejter är ett extremt plus i kanten om man har en trevlig stund tillsammans!
Sedan har vi biodejten. Biodejten skulle jag rekommendera till en dejt som inte är en av de första dejterna. Om det är den första dejten som är en biodejt - visst den kan vara trevlig - men när någon kommer att fråga "åh hur var dejten" vill du svara tyst då? Njae spara biomysandet till några utav dejt 4-5 istället. Då har både du och tjejen/killen lärt känna varandra lite mer vilket göra det till en ännu mysigare grej.
Så ja vad är egentligen den perfekta dejten? En utav de mest perfekta dejterna jag har haft var att åka "Rundan" i Malmö (typ paddanbåten i Göteborg" för att sedan ta ett glas på en mysig uteservering. Nästkommande dejt med samma person skedde först på en uteservering med ett glas vin och sedan en rundvandring på Malmö konsthall. Båda dessa dejter var otroligt fantasifulla och jag visste inte alls vad vi skulle göra innan. Personen i fråga hade verkligen tänkt till det ordentligt, och vi gjorde saker tillsammans som inte bara var att dela på en flaska vin på en resturaung eller en torr kanelbulle på ngt konditori.
Det var ovanliga saker som jag uppskattade och i efterhand uppskattar mer eftersom det visade sig att personen i fråga hade ansträngt sig. Alla vill ju träffa någon som vill träffa en själv eller hur? Man vill ju inte träffa en person som inte är ett dugg intresserad över en själv eller som inte har någon fantasi eller ansträngning över huvudtaget?
Stunden då mobilen plingar och en inbjudan till Les Miserable visar sig känns otroligt mycket mer lockande och fantasifullare att gå på än på en promenad eller fikadejt. Som jag sa innan är fika och promenaderna inget fel, men en promenad i höstrusk eller en fikadejt på ett supertrångt fik är inte någon ultimat situation nu under dessa mörka månaderna (eftersom alla andra tänker att det är det) Kolla istället upp något särskilt som händer i stan och gör det sedan till en gemensam upplevelse.
Jag lovar att personen ni bjuder ut på en fantasifull dejt kommer vilja träffa er ännu mer än om ni bara kör den regular fikadejten eftersom detta visar på att man är kreativ. Och det är väldigt få människor som inte gillar kreativa och ambitiösa personer.
Ciaociao
/G
26/10
En sprängande huvudvärk väller ut i mitt huvud efter ca 8 timmars plugg idag inför tentan på lördag. Otroligt intressant men så mycket att kunna. Många av er vet om den stresskollapsen jag hade i våras, då det faktiskt ledde till en sjukskrivning (även om jag halvt struntade i det), nu har jag bestämt mig för något som kanske inte är jätte vettigt men något jag vill och skall göra. Jag skall läsa sista kursen i stats på 7,5 p som jag inte fick ta för doktorn då jag var sjukskriven. Det hade varit så skönt att ha det gjort innan italien och blir det inte italien så blir det statsvetenskap B och då måste jag ha tagit den kursen. Nu har jag bestämt mig och så är det bara. Bitt ihop och kom igen.
Har sovit så otroligt dåligt de senaste dagarna, har vaknat 0319 nästan varje natt. Riktigt creepy! Vet inte vad det beror på men något är det iaf.
Imorgon blir det sjukgymnast för mitt knä och sedan tilll skolan för det sista lektionstillfället innan tentan. Monsterplugg och sedan hem och sova. Skall blli såååå skönt när tentan är över.
På fredag eller måndag har jag svar om italien!
Wish me luck!
Bacio
Ciao
Har sovit så otroligt dåligt de senaste dagarna, har vaknat 0319 nästan varje natt. Riktigt creepy! Vet inte vad det beror på men något är det iaf.
Imorgon blir det sjukgymnast för mitt knä och sedan tilll skolan för det sista lektionstillfället innan tentan. Monsterplugg och sedan hem och sova. Skall blli såååå skönt när tentan är över.
På fredag eller måndag har jag svar om italien!
Wish me luck!
Bacio
Ciao
Mia cittá
Gud nu är det verkligen dag tre på tentamaratonet denna helgen. Började dagen med en powerwalk och för en gång skull så gjorde inte knäet ont. Skall ju på magnetröntgen på tisdag (tror jag) så då får vi se vad det är för fel på det hela. Men det börjar bli bättre igen iaf. Idag på schemat blir det plugg gånger 100 och där med italienska littartur historia. Det är egentligen konstigt det där vad drömmar kan svänga. Jag har ju velat åka till italien i över 10 år nu för att plugga och fäkta. MEn det senaste har en rädsla krypit fram, vad händer om jag inte klarar av att åka ned? Kommer ja klara mig på den italienskan jag kan? Vad händer om man kuggar tentor? PANIK. Med panik kommer också mardrömmar för att sedan vakna på morgonen och vara jätte pepp för att åka. Så knepigt. Hade jag åkt till ett engelskt talande land vet jag att dessa problem inte funnits. Men det har ju egentligen lite att göra med ett tidigare inlägg jag skrev. Problemen blir problem när man börjar tänka negativt och hitta fel. Jag har därför bestämt mig för att inte se det som ett problem med att språket kommer vara svårt de första veckorna. Istället blir det en utmaning. En spännande som måste klaras av.
Allting går om man vill. Jag vill. Det gäller att tro positivt bara. Och jag har ju några månader kvar att lära mig mer italienska innan jag åker!
Florens
ciaociao / G
Allting går om man vill. Jag vill. Det gäller att tro positivt bara. Och jag har ju några månader kvar att lära mig mer italienska innan jag åker!
Florens
ciaociao / G
När kan man be om hjälp?
Sakta börjar huvudet likna smala godisremar med smak av cola och hallon som man åt när man var liten. Visserligen är det inte mångar timmars pluggande som skett idag, men tillräckligt för att få mig att tänka på annat. Annat en tenta, annat än måsten. Rädslan av att det är söndag skrämmer mig, stressen tär sakta in på kroppen, tills det går upp för mig att det bara är lördag. Veckans bästa dag när man var liten. Även kanske nu med? Ensam sitter jag instängd och isolerad på landet. Tentaplugget är totalt utspritt över bordet och pennor blandas med olika block, kaffemuggar och nagellack. Oordningen skapar en viss ordning i huvudet, jag vet vad jag har framför mig vad jag skall göra och hur jag skall göra det. Nu gäller det att agera och prestera. Försökte ta mig ut och gå en sväng idag efter att varit inne i stan. För att egentligen inte ha kunnat gå någonting alls på grund av knävecks skadan kunde det idag bli en ca halvtimma lång promenad utan paus och utan ont.
När solen tittade fram mellan löven, havets brus från fjärran slog mot stranden och fälten som nu var skördade väntade otåligt på att få växa sig höga till sommaren igen - ja då slog det mig. Är det inte det ena då är det verkligen det andra. Vi människor är så fruktansvärt duktiga på att jämra och klaga. Har vi löst ett problem så hittar vi snart ett annat. Har du precis varit och handlat då kanske du svär tyst för dig själv att du måste plugga/städa/eller tvätta. Är en tenta avklarad ja då hittar man genast något annat man måste plugga till. Har kärleken gått förlorad då klagar man på att man istället har ett problem med att inte ha någon. Eller så lovar du dig själv att aldrig hitta någon som honom/henne igen - eftersom personerna är enligt dig de som skapar problemen. MEdan andra människor har problem med att klara månaden ekonomiskt har andra problemet att de inte vet vad de skall spendera sina tillgångar på.
Världen är allt bra annorlunda, beroende på i vems kläder och skor man står i. Men något har vi alla gemensamt och det är att vi alltid ser till att skapa eller ha vad vi vill kalla "problem" runt omkring oss. Tänk så mycket energi dessa problem tar från en. De nöter och gnagar in på bara skinnet tills vi istället blir så oroliga att vi inte ens kan sova om nätterna.
När blir problemen en del av en permanent vardag som förstor ens glada positiva jag? Behöver man verkligen problem och finns det något positivt med dem? Det enda jag kan komma på är att när ett problem löser sig, så kommer en lättnadskänsla över en. Lite grann som när man lyckas fånga mördaren i Clueo eller hittar det sista jävla lilla ordet i Metros korsord som egentligen bara är på två ord.
Men hur mycket av varandras problem är bra för oss själva? En ständig kommentar är att "- jag kan inte göra mer för honom, jag har försökt men jag har mina egna problem att ta i tu med". Skapar problemen egoism eller är det bara så att vi har för många av dem för att kunna hjälpa varandra ur dem?
Kan det till och med vara så att vi inte ens är ärliga mot oss själva, för stolta för att be personer i vår närhet om hjälp när problem som man behöver råd/hjälp att lösa uppstår. Är vi egentligen för stolta för att visa våra brister och svagheter i en tid som kräver individualism och självständighet.
Stolthet - ja det skall man absolut ha, men när tar stoltheten över så att problemen blir större. För när stoltheten och rädslan för att be om hjälp i problem växer, ja då växer problemen och oroligheten i sig själv.
Oroligheten som sprider sig skapar i sin tur problemets enorma framväxt. Vi behöver varandra för att klara oss. Vi är flockdjur som har kommit in i ett fack av induvidualism och självständighet. Självständighet till att överleva. Men för att överleva behöver vi varandra?
När är det egentligen OK att be någon om hjälp med sina problem.. ?
Tankarna fortsätter att filosofera iväg om problem som har uppstått i en gemensam vardag för mig med andra. När skall man gripa in och hjälpa en person i nöd, och när har det gått så långt att personen har förbrukat chansen att be om hjälp?
Jag fortsätter tänka vidare.
Ciaociao
När solen tittade fram mellan löven, havets brus från fjärran slog mot stranden och fälten som nu var skördade väntade otåligt på att få växa sig höga till sommaren igen - ja då slog det mig. Är det inte det ena då är det verkligen det andra. Vi människor är så fruktansvärt duktiga på att jämra och klaga. Har vi löst ett problem så hittar vi snart ett annat. Har du precis varit och handlat då kanske du svär tyst för dig själv att du måste plugga/städa/eller tvätta. Är en tenta avklarad ja då hittar man genast något annat man måste plugga till. Har kärleken gått förlorad då klagar man på att man istället har ett problem med att inte ha någon. Eller så lovar du dig själv att aldrig hitta någon som honom/henne igen - eftersom personerna är enligt dig de som skapar problemen. MEdan andra människor har problem med att klara månaden ekonomiskt har andra problemet att de inte vet vad de skall spendera sina tillgångar på.
Världen är allt bra annorlunda, beroende på i vems kläder och skor man står i. Men något har vi alla gemensamt och det är att vi alltid ser till att skapa eller ha vad vi vill kalla "problem" runt omkring oss. Tänk så mycket energi dessa problem tar från en. De nöter och gnagar in på bara skinnet tills vi istället blir så oroliga att vi inte ens kan sova om nätterna.
När blir problemen en del av en permanent vardag som förstor ens glada positiva jag? Behöver man verkligen problem och finns det något positivt med dem? Det enda jag kan komma på är att när ett problem löser sig, så kommer en lättnadskänsla över en. Lite grann som när man lyckas fånga mördaren i Clueo eller hittar det sista jävla lilla ordet i Metros korsord som egentligen bara är på två ord.
Men hur mycket av varandras problem är bra för oss själva? En ständig kommentar är att "- jag kan inte göra mer för honom, jag har försökt men jag har mina egna problem att ta i tu med". Skapar problemen egoism eller är det bara så att vi har för många av dem för att kunna hjälpa varandra ur dem?
Kan det till och med vara så att vi inte ens är ärliga mot oss själva, för stolta för att be personer i vår närhet om hjälp när problem som man behöver råd/hjälp att lösa uppstår. Är vi egentligen för stolta för att visa våra brister och svagheter i en tid som kräver individualism och självständighet.
Stolthet - ja det skall man absolut ha, men när tar stoltheten över så att problemen blir större. För när stoltheten och rädslan för att be om hjälp i problem växer, ja då växer problemen och oroligheten i sig själv.
Oroligheten som sprider sig skapar i sin tur problemets enorma framväxt. Vi behöver varandra för att klara oss. Vi är flockdjur som har kommit in i ett fack av induvidualism och självständighet. Självständighet till att överleva. Men för att överleva behöver vi varandra?
När är det egentligen OK att be någon om hjälp med sina problem.. ?
Tankarna fortsätter att filosofera iväg om problem som har uppstått i en gemensam vardag för mig med andra. När skall man gripa in och hjälpa en person i nöd, och när har det gått så långt att personen har förbrukat chansen att be om hjälp?
Jag fortsätter tänka vidare.
Ciaociao
Fredag den 21 oktober
Och där stod jag igen som alltid på morgonen, det var verkligen min heliga stund. Vädret var för en gångs skulle fint och det blåste inte alls över fälten som det brukade. Havet brädde ut sig med en kontrast blåare och mörkare än himlen. Detta hav som för veckor sedan, kanske månader hade slagits upp på vita sand stränder på jordens andra sida, och som nu iskallt slog upp mörkare på stränder som längtade till solen värmen och sommaren. Det var ett tag kvar tills dess.
Tåget kommer in till perrongen och jag slänger iväg min synd i en utav Svartes papperskorgar. På något sätt fanns en lättnad inom mig som gjorde att dagen kändes bra. Plötsligt mitt i mina filosoferande tankar om de kommande månaderna som förhoppningsvis kommer spenderas i Italien väller det in en skolklass. 3B någonting - det visste jag i och med att en lärare hade för liten väska i jämfört med A4 klasslistans form som papper.
Framför mig sitter en tjej - kanske 25 - med en så otroligt söt labbe. Det är konstigt det där, vad djur kan orsaka hos människor. Även om barnen turades om att klappa, och ägaren till hunden artigt och snällt svarade på alla frågor barnen hade, trots att vi befann oss på ett tåg med inte en rak vägbana, utan tåget svängde huller om buller. Hunden höll sig lika lugn, han njöt av barnens klappande händer. Tänk vad ett djur kan påverka människor.
Nu är det mest väntan i mitt liv. Väntan på att skadan i knäet skall försvinna, väntan på tentans skrivdatum, väntan på besked om italien. Nu börjar jag inse - eller rättare sagt jag börjar inse att jag inte vet vad jag gett mig in på. Kommer jag klara mig därnere - eller ja det är klart jag klarar mig, jag klarar mig alltid. Men att läsa italienska med italienare. Gud nervositeten ökar.!
Medan andra laddar för helg laddar jag för monsterplugg helg. Jag kommer vara instängd i dagarna tre och öva till tentan nästa lördag. Litteraturhistoria som jag förvissorligen tycker är intressant men det blir svårt när allt och då menar jag ALLT äe skrivet på italienska.
Egentligen hade jag velat sitta på ett flygplan nu tillsammans med JvP och vara påväg till Paris. Kärlekens stad. En baguette under armen och Eiffeltornet i bakgrunden. En slokhatt med ljus kappa med smattrande klackar på en shoppingrunda på Champs Elysse. Det är det jag vill. Men drömmen för mig till verklighet och nu måste jag sätta fart.
Snart
Ciaociao
/G
Tåget kommer in till perrongen och jag slänger iväg min synd i en utav Svartes papperskorgar. På något sätt fanns en lättnad inom mig som gjorde att dagen kändes bra. Plötsligt mitt i mina filosoferande tankar om de kommande månaderna som förhoppningsvis kommer spenderas i Italien väller det in en skolklass. 3B någonting - det visste jag i och med att en lärare hade för liten väska i jämfört med A4 klasslistans form som papper.
Framför mig sitter en tjej - kanske 25 - med en så otroligt söt labbe. Det är konstigt det där, vad djur kan orsaka hos människor. Även om barnen turades om att klappa, och ägaren till hunden artigt och snällt svarade på alla frågor barnen hade, trots att vi befann oss på ett tåg med inte en rak vägbana, utan tåget svängde huller om buller. Hunden höll sig lika lugn, han njöt av barnens klappande händer. Tänk vad ett djur kan påverka människor.
Nu är det mest väntan i mitt liv. Väntan på att skadan i knäet skall försvinna, väntan på tentans skrivdatum, väntan på besked om italien. Nu börjar jag inse - eller rättare sagt jag börjar inse att jag inte vet vad jag gett mig in på. Kommer jag klara mig därnere - eller ja det är klart jag klarar mig, jag klarar mig alltid. Men att läsa italienska med italienare. Gud nervositeten ökar.!
Medan andra laddar för helg laddar jag för monsterplugg helg. Jag kommer vara instängd i dagarna tre och öva till tentan nästa lördag. Litteraturhistoria som jag förvissorligen tycker är intressant men det blir svårt när allt och då menar jag ALLT äe skrivet på italienska.
Egentligen hade jag velat sitta på ett flygplan nu tillsammans med JvP och vara påväg till Paris. Kärlekens stad. En baguette under armen och Eiffeltornet i bakgrunden. En slokhatt med ljus kappa med smattrande klackar på en shoppingrunda på Champs Elysse. Det är det jag vill. Men drömmen för mig till verklighet och nu måste jag sätta fart.
Snart
Ciaociao
/G
/18 oktober 2011
Ännu en dag i skolans och idrottens spår. Först ut var rehab träning, en bra timlön har de iaf, för tjugo minuter får du två hundra svenska riksdaler. Om jag räknar rätt är detta 10 kronor minuten. Kanske borde sadla om? I vilket fall som helst får jag vad jag betalar för (eller ja, stipendiet inom MIA) och framsteg med knäet börjar nu visa sig. Ner mot staden från stadion sedan och en dubbel espresso på EH på hansa. Efter det en promenad i regnet till stadsbiblioteket där Holken och Rebecka från italienskan sedan mötte upp mig. Några timmars intensivt plugg och för en gång skulle så kände jag mig ambitiös! Trodde att mötet med min dietist var halv fyra så när han ringer 5 i halv fyra och undrar vad jag är tänkte jag "What?!" självklart visade det sig att jag tagit fel på tiden och tiden var istället kl 15.. Lite charm på det och några minuter smartare kunde jag läman stadion efter ett riktigt bra möte.
Helt slut i huvudet och tentaångesten inför nästa vecka börjar närma sig.. Smygande sakta. Obehagligt. Men tänker man positivit så måste det gå bra. Nu när italienska ansökan för studier utomlands är inlämnad borde mitt liv bli mindre stressat.
Tydligen kan skador förvärras om man är stressad, vilket det antagligen är i mitt fall - hade ingen aning om detta!
Det är tur att vissa problem kommer att få sin förklaring så småning om .
Helt slut i huvudet och tentaångesten inför nästa vecka börjar närma sig.. Smygande sakta. Obehagligt. Men tänker man positivit så måste det gå bra. Nu när italienska ansökan för studier utomlands är inlämnad borde mitt liv bli mindre stressat.
Tydligen kan skador förvärras om man är stressad, vilket det antagligen är i mitt fall - hade ingen aning om detta!
Det är tur att vissa problem kommer att få sin förklaring så småning om .
Handikappadutmattad
Äntligen är den förbannade ansökan inlämnad. Nu gäller det bara att vänta på besked och se vad som händer. FÖrsta handsvalet ändrades till Florens i sista stund. Magkänslan kändes bättre. För en vecka sedan satt jag och visste inte ens om jag skulle få iväg den. 9 -timmars dagar av kursletande avlöste varandra. Men nu är den inlämnad. Jag ber verkligen till Gud att han hör vad jag vill göra.
Just nu kan jag inte träna. Har en skada i knäet som inte vill gå bort. Eller ja knävecket om man skall vara exakt. Sjukgymnasten imorgon och magnetröntgen nästa vecka. Den söta sjukgymnasten frågade lite försiktigt om jag hade tävlingssäsong denna terminen - varpå jag svarade JA och hon lite barskt tillbaka sa att det kunde jag absolut glömma. Tror hon förstod mig som person. Har man ont, ja då tränar man ändå. Ingen löpning, ingen fäktning eller simning. Men snilleblixten slog ned i mitt huvud och jag kom på att jag kan sitta och fäkta. Det går men det krampar i handen efter ett tag. Kommer att jobba mer med att bli biff då magrutor och ryggmuskler kommer att framhävas mer på min kropp än vad det gör idag.
Hur som helst. Tenta i litteratur historia på italienska om två veckor och tentahetsen börjar närma sig smått. Smygande och smått tills den smäller till som en explosion och man har eld där bak och stresspluggar som aldrig för. Vi alla har varit med om det och det är alltid samma process gång på gång.
Har en uppgift nu att skriva och maila till läraren så det blir ett litet senare inlägg senare.
CIaociao
Just nu kan jag inte träna. Har en skada i knäet som inte vill gå bort. Eller ja knävecket om man skall vara exakt. Sjukgymnasten imorgon och magnetröntgen nästa vecka. Den söta sjukgymnasten frågade lite försiktigt om jag hade tävlingssäsong denna terminen - varpå jag svarade JA och hon lite barskt tillbaka sa att det kunde jag absolut glömma. Tror hon förstod mig som person. Har man ont, ja då tränar man ändå. Ingen löpning, ingen fäktning eller simning. Men snilleblixten slog ned i mitt huvud och jag kom på att jag kan sitta och fäkta. Det går men det krampar i handen efter ett tag. Kommer att jobba mer med att bli biff då magrutor och ryggmuskler kommer att framhävas mer på min kropp än vad det gör idag.
Hur som helst. Tenta i litteratur historia på italienska om två veckor och tentahetsen börjar närma sig smått. Smygande och smått tills den smäller till som en explosion och man har eld där bak och stresspluggar som aldrig för. Vi alla har varit med om det och det är alltid samma process gång på gång.
Har en uppgift nu att skriva och maila till läraren så det blir ett litet senare inlägg senare.
CIaociao
Coldness become lovelyness
Där satt vi som vi brukade göra. Halva gänget, andra halvan fanns i en annan del av världen. Men vi hade samlats precis som då. Det kunde varit vilken dag som helst för fyra år sedan. Samma samtal, samma ämnen, samma problem - men vi alla hade blivit lite mognare, smartare och resonerade mer vuxet kring livets händelser.
Vi satt där en söndag morgon som ingenting. Vi hade vår kaffe och vi satt i "hålet i väggen" som stället så känt brukade kallas. Centro. Kaffet, luften, omgivning - ja allt var sig likt i den staden vi hade växt upp i. I den staden där vi en gång inte visste att vi skulle lära känna varandra och i den staden där våra vägar genom livet sedan stöttes samman.
Tankar kring livet växlades med kaffets varma koffein som sköljde våra halsar. Dels för att hålla oss vakna, dels för smaken. Denna ljuva smak. Den tidiga söndagmorgonen satte sina spår trots att lyckan att äntligen vara tillsammans var större än någonsin. Träffades vi inte igår? Det var så det kändes. Koffeinet sveptes ner i halsen, och samtidigt sveptes centros fleecefiltar närmare våra kroppar som endast värmdes av träningskläder. Göteborgsblåsten skulle bli hård i vinter, det visste man på gatorna och kylan var redan kall. Tillräckligt kall att solens glimtar som strålade kring vår aveny gjorde gott nog. Skillnaden mellan skugga och sol var enorm.
Något som vi alla visste gjorde sig tydligare varje gång vi sågs. Även om vi inte sågs varje dag som tidigare år, även om vi inte hördes på veckor, så var allting som förut. DÅ vet man att man är riktiga vänner!
/G
Vi satt där en söndag morgon som ingenting. Vi hade vår kaffe och vi satt i "hålet i väggen" som stället så känt brukade kallas. Centro. Kaffet, luften, omgivning - ja allt var sig likt i den staden vi hade växt upp i. I den staden där vi en gång inte visste att vi skulle lära känna varandra och i den staden där våra vägar genom livet sedan stöttes samman.
Tankar kring livet växlades med kaffets varma koffein som sköljde våra halsar. Dels för att hålla oss vakna, dels för smaken. Denna ljuva smak. Den tidiga söndagmorgonen satte sina spår trots att lyckan att äntligen vara tillsammans var större än någonsin. Träffades vi inte igår? Det var så det kändes. Koffeinet sveptes ner i halsen, och samtidigt sveptes centros fleecefiltar närmare våra kroppar som endast värmdes av träningskläder. Göteborgsblåsten skulle bli hård i vinter, det visste man på gatorna och kylan var redan kall. Tillräckligt kall att solens glimtar som strålade kring vår aveny gjorde gott nog. Skillnaden mellan skugga och sol var enorm.
Något som vi alla visste gjorde sig tydligare varje gång vi sågs. Även om vi inte sågs varje dag som tidigare år, även om vi inte hördes på veckor, så var allting som förut. DÅ vet man att man är riktiga vänner!
/G
Andiamo Anton!
Ansökanansökanansökan åh dessa bokstäver som bildar just ordet ansökan smälter ihop, rörs runt och förstör ordets innehåll, precis som internetsidorna till de italienska universiteten gör när man inte hittar kurser som passar vad man vill. Eller fel, jag hittar kurser men inga kurskoder, högskolepoäng, etc. Detta skapar en panikartad tornado som snart detonerar mitt huvud och kropp i bitar. Känslan att ge upp har aldrig varit närmare men samtidigt förstätter tävlingsmänniskan i mig att fokusera på att hitta de jävla kurserna och på så sätt besegra det största internetodjuret som jag har skådat. Ett unversitet av klarat av tre och det har tagit mi ca 7 h. 7 timmar..
Nej tappert fortsätter jag och nu jävlar skall det bli färdigt, Hur svårt kan det vara att hitta kurser??
Imorgon önskar vi AS lycka till när han möter världstvåan i VM i fäktning i topp 64 elimineringen.
ANDIAMO!
Ciaociao
Nej tappert fortsätter jag och nu jävlar skall det bli färdigt, Hur svårt kan det vara att hitta kurser??
Imorgon önskar vi AS lycka till när han möter världstvåan i VM i fäktning i topp 64 elimineringen.
ANDIAMO!
Ciaociao
A domani
Efter en produktiv dag plus att nu på kvällskviste ha sett ett otroligt dåligt Sverige spelandes mot ett bra Finland på en hal plan med ett katastrofalt väder så signar jag ut för ikväll. Säger Buona Notte och A domani
(För er som inte förstår italienska betyder det gott natt och vi ses imorgon)
Ciaociao
Ja, det är jag på bilden och bilden är endast avsedd för skämtsamma ändamål mellan JvP, AS och mig
(För er som inte förstår italienska betyder det gott natt och vi ses imorgon)
Ciaociao
Ja, det är jag på bilden och bilden är endast avsedd för skämtsamma ändamål mellan JvP, AS och mig
Mommy I wanna be a ..... writer
När jag var liten - liksom alla barn - hade man drömmar. Visst ville man vara prinsessa, konståkerska, ryttarina, cirkusprinsessa, artist och allt annat möjligt girly. Men jag hade en till dröm. Jag ville bli som Astrid Lindgren. Japp jag ville bli författar och skriva barnböcker till barn i alla åldrar. Jag skulle ha mina egna historier och illustrationer i böcker där var författarens namn skulle vara mitt. Jag ville skapa fantasier och drömmar för andra samt dela med mig av mina egna. Mina fantasier skapades och inspirerades mycket av mellanöster och tusen av en natt teman. Hästar och prinsar skulle vara med, elaka och goda häxor, Prinsessor med olika vackra klänningar i material och design som man bara kan drömma om. Vackra palats med långa korridorer där stegen ekar långt efter sig när man går och där glittret från kristallkronorna aldrig skådats ljusare. Berättelsernas palatser skulle dessutom ha stora danssalar där det skulle vara bal var och varannan dag.
Det fanns bara ett litet problem på min dröm att bli en författare. Jag trodde man var tvungen att sitta på Göteborgs gråaste arbetsplats och jobba. Stadsbiblioteket i Göteborg. Gråare och tråkigare byggnad får man leta efter. Och eftersom jag inte ville sitta där - gav jag efter ett tag upp drömmen om att bli professionell författare.
Texterna som skulle bli sagor använder jag nu om att berätta om min verklighet. Ibland oförklarligt och visuellt - ibland helt öppet och rakt på sak.
Även om berättelserna nu blir från mitt liv - så skulle man kunna säga att min dröm delvis gått i uppfyllelse. Jag har blivit en författlogg - helt enkelt en blandning mellan författare och bloggare.
Ibland blir inläggen mer regelbundna ibland kommer de med mellanrum. Men tappa inte hoppet om ni inte får inlägg varje dag. Jag har lite skrivkramp bara. Jag har tagit Carries råd till mig att när man har skrivkramp då gör man något annat eller går och lägger sig. Förhoppningsvis har knuten löst upp sig dagen därpå.
Mina vänner. Jag kan bara säga att jag är glad för att ni läser - för utan er finns ingen blogg.
Nu börjar resan och min berättelse om att komma till Italien. .
Ciaociao
Det fanns bara ett litet problem på min dröm att bli en författare. Jag trodde man var tvungen att sitta på Göteborgs gråaste arbetsplats och jobba. Stadsbiblioteket i Göteborg. Gråare och tråkigare byggnad får man leta efter. Och eftersom jag inte ville sitta där - gav jag efter ett tag upp drömmen om att bli professionell författare.
Texterna som skulle bli sagor använder jag nu om att berätta om min verklighet. Ibland oförklarligt och visuellt - ibland helt öppet och rakt på sak.
Även om berättelserna nu blir från mitt liv - så skulle man kunna säga att min dröm delvis gått i uppfyllelse. Jag har blivit en författlogg - helt enkelt en blandning mellan författare och bloggare.
Ibland blir inläggen mer regelbundna ibland kommer de med mellanrum. Men tappa inte hoppet om ni inte får inlägg varje dag. Jag har lite skrivkramp bara. Jag har tagit Carries råd till mig att när man har skrivkramp då gör man något annat eller går och lägger sig. Förhoppningsvis har knuten löst upp sig dagen därpå.
Mina vänner. Jag kan bara säga att jag är glad för att ni läser - för utan er finns ingen blogg.
Nu börjar resan och min berättelse om att komma till Italien. .
Ciaociao
so much to do - so little time
Jag har nog världens bästa nära och kära! Vilken födelsedag! Och än är det inte slut för imorgon skall vi fira med Malmös bästa tjejer!. Jag och L som ni vet fyller ganska nära varandra, så vi har gjort lite av en tradition att fira ihop. Ser så mycket fram emot det. Är lite trött idag, seg mycket i tankarna och mycket att göra så får jobba undan och sedan tagga upp.
Ikväll blir det dessutom att se på EM kvalet mellan Sverige - Finland. Tippar seger för Sverige men ngt säger mig att de kommer spela dåligt.
Hur som helst. Tillbaka till ansökan för utbytesstudierna så verkade det inte vara Såååå mycket jobb som jag trodde, det jobbigaste är att hitta kurser. Allt annat går "hyfsat" fort. Har en vecka på mig att bli klar mer den.
En guide kommer senare!
För övrigt fick jag världens bästa födelsedags present av mamma och hennes BF Chris;
Roligare att gå till skolan nu? SJÄLVKLART
Ciaociao
Ikväll blir det dessutom att se på EM kvalet mellan Sverige - Finland. Tippar seger för Sverige men ngt säger mig att de kommer spela dåligt.
Hur som helst. Tillbaka till ansökan för utbytesstudierna så verkade det inte vara Såååå mycket jobb som jag trodde, det jobbigaste är att hitta kurser. Allt annat går "hyfsat" fort. Har en vecka på mig att bli klar mer den.
En guide kommer senare!
För övrigt fick jag världens bästa födelsedags present av mamma och hennes BF Chris;
Roligare att gå till skolan nu? SJÄLVKLART
Ciaociao
B-day girl!
Imorgon fyller jag år.. 22 för att vara exakt! För att fira mig själv blev det en födelsedagspresent från Filippa K på fredagens shoppingtur med Eric.
Armbandet är från Filippa K
Ciaociao
Armbandet är från Filippa K
Ciaociao
