Gabrielles

Sakta börjar huvudet likna smala godisremar med smak av cola och hallon som man åt när man var liten. Visserligen är det inte mångar timmars pluggande som skett idag, men tillräckligt för att få mig att tänka på annat. Annat en tenta, annat än måsten. Rädslan av att det är söndag skrämmer mig, stressen tär sakta in på kroppen, tills det går upp för mig att det bara är lördag. Veckans bästa dag när man var liten. Även kanske nu med? Ensam sitter jag instängd och isolerad på landet. Tentaplugget är totalt utspritt över bordet och pennor blandas med olika block, kaffemuggar och nagellack. Oordningen skapar en viss ordning i huvudet, jag vet vad jag har framför mig vad jag skall göra och hur jag skall göra det. Nu gäller det att agera och prestera. Försökte ta mig ut och gå en sväng idag efter att varit inne i stan. För att egentligen inte ha kunnat gå någonting alls på grund av knävecks skadan kunde det idag bli en ca halvtimma lång promenad utan paus och utan ont.

När solen tittade fram mellan löven, havets brus från fjärran slog mot stranden och fälten som nu var skördade väntade otåligt på att få växa sig höga till sommaren igen - ja då slog det mig. Är det inte det ena då är det verkligen det andra. Vi människor är så fruktansvärt duktiga på att jämra och klaga. Har vi löst ett problem så hittar vi snart ett annat. Har du precis varit och handlat då kanske du svär tyst för dig själv att du måste plugga/städa/eller tvätta. Är en tenta avklarad ja då hittar man genast något annat man måste plugga till. Har kärleken gått förlorad då klagar man på att man istället har ett problem med att inte ha någon. Eller så lovar du dig själv att aldrig hitta någon som honom/henne igen - eftersom personerna är enligt dig de som skapar problemen. MEdan andra människor har problem med att klara månaden ekonomiskt har andra problemet att de inte vet vad de skall spendera sina tillgångar på.

Världen är allt bra annorlunda, beroende på i vems kläder och skor man står i. Men något har vi alla gemensamt och det är att vi alltid ser till att skapa eller ha vad vi vill kalla "problem" runt omkring oss. Tänk så mycket energi dessa problem tar från en. De nöter och gnagar in på bara skinnet tills vi istället blir så oroliga att vi inte ens kan sova om nätterna.

När blir problemen en del av en permanent vardag som förstor ens glada positiva jag? Behöver man verkligen problem och finns det något positivt med dem? Det enda jag kan komma på är att när ett problem löser sig, så kommer en lättnadskänsla över en. Lite grann som när man lyckas fånga mördaren i Clueo eller hittar det sista jävla lilla ordet i Metros korsord som egentligen bara är på två ord.

Men hur mycket av varandras problem är bra för oss själva? En ständig kommentar är att "- jag kan inte göra mer för honom, jag har försökt men jag har mina egna problem att ta i tu med". Skapar problemen egoism eller är det bara så att vi har för många av dem för att kunna hjälpa varandra ur dem?

Kan det till och med vara så att vi inte ens är ärliga mot oss själva, för stolta för att be personer i vår närhet om hjälp när problem som man behöver råd/hjälp att lösa uppstår. Är vi egentligen för stolta för att visa våra brister och svagheter i en tid som kräver individualism och självständighet.

Stolthet - ja det skall man absolut ha, men när tar stoltheten över så att problemen blir större. För när stoltheten och rädslan för att be om hjälp i problem växer, ja då växer problemen och oroligheten i sig själv.
Oroligheten som sprider sig skapar i sin tur problemets enorma framväxt. Vi behöver varandra för att klara oss. Vi är flockdjur som har kommit in i ett fack av induvidualism och självständighet. Självständighet till att överleva. Men för att överleva behöver vi varandra?

När är det egentligen OK att be någon om hjälp med sina problem.. ?



Tankarna fortsätter att filosofera iväg om problem som har uppstått i en gemensam vardag för mig med andra. När skall man gripa in och hjälpa en person i nöd, och när har det gått så långt att personen har förbrukat chansen att be om hjälp?

Jag fortsätter tänka vidare.


Ciaociao