Coldness become lovelyness
Där satt vi som vi brukade göra. Halva gänget, andra halvan fanns i en annan del av världen. Men vi hade samlats precis som då. Det kunde varit vilken dag som helst för fyra år sedan. Samma samtal, samma ämnen, samma problem - men vi alla hade blivit lite mognare, smartare och resonerade mer vuxet kring livets händelser.
Vi satt där en söndag morgon som ingenting. Vi hade vår kaffe och vi satt i "hålet i väggen" som stället så känt brukade kallas. Centro. Kaffet, luften, omgivning - ja allt var sig likt i den staden vi hade växt upp i. I den staden där vi en gång inte visste att vi skulle lära känna varandra och i den staden där våra vägar genom livet sedan stöttes samman.
Tankar kring livet växlades med kaffets varma koffein som sköljde våra halsar. Dels för att hålla oss vakna, dels för smaken. Denna ljuva smak. Den tidiga söndagmorgonen satte sina spår trots att lyckan att äntligen vara tillsammans var större än någonsin. Träffades vi inte igår? Det var så det kändes. Koffeinet sveptes ner i halsen, och samtidigt sveptes centros fleecefiltar närmare våra kroppar som endast värmdes av träningskläder. Göteborgsblåsten skulle bli hård i vinter, det visste man på gatorna och kylan var redan kall. Tillräckligt kall att solens glimtar som strålade kring vår aveny gjorde gott nog. Skillnaden mellan skugga och sol var enorm.
Något som vi alla visste gjorde sig tydligare varje gång vi sågs. Även om vi inte sågs varje dag som tidigare år, även om vi inte hördes på veckor, så var allting som förut. DÅ vet man att man är riktiga vänner!
/G
Vi satt där en söndag morgon som ingenting. Vi hade vår kaffe och vi satt i "hålet i väggen" som stället så känt brukade kallas. Centro. Kaffet, luften, omgivning - ja allt var sig likt i den staden vi hade växt upp i. I den staden där vi en gång inte visste att vi skulle lära känna varandra och i den staden där våra vägar genom livet sedan stöttes samman.
Tankar kring livet växlades med kaffets varma koffein som sköljde våra halsar. Dels för att hålla oss vakna, dels för smaken. Denna ljuva smak. Den tidiga söndagmorgonen satte sina spår trots att lyckan att äntligen vara tillsammans var större än någonsin. Träffades vi inte igår? Det var så det kändes. Koffeinet sveptes ner i halsen, och samtidigt sveptes centros fleecefiltar närmare våra kroppar som endast värmdes av träningskläder. Göteborgsblåsten skulle bli hård i vinter, det visste man på gatorna och kylan var redan kall. Tillräckligt kall att solens glimtar som strålade kring vår aveny gjorde gott nog. Skillnaden mellan skugga och sol var enorm.
Något som vi alla visste gjorde sig tydligare varje gång vi sågs. Även om vi inte sågs varje dag som tidigare år, även om vi inte hördes på veckor, så var allting som förut. DÅ vet man att man är riktiga vänner!
/G
Kommentarer
Postat av: joanna
min skatt, desamma!
Trackback
