Jag har tappat min identifikation..
Att skriva ett inlägg om detta kommer att kännas konstigt, men det är liksom ett inlägg som speglar ett sätt att se på livet och ting just nu. Jag har alltid varit intresserad av politik, suttit med i olika styrelser för MUF och vart på diverse utbildningar etc, helt enkelt en aktiv samhällsmedborgare. Mitt liv har alltid cirkulerat kring politik oavsett om det vart med mig själv, eller min familj, vänner etc. Jag har alltid åsikter och vill lära mig mer. Men som barn till politiker finns det två utvägar kring när det gäller intresset av politik. Det ena är att man blir jätteintresserad av politik i ett parti exempelvis, strävar att bli bättre och förändra ett samhälle på ett sätt som man själv tror är det bästa, en karriärsbana byggs och samhället förändras.
Sedan finns det nr 2, som jag nu skulle kunna identifiera mig själv med. Jag har som sagt alltid varit intresserad av politik, samhälle och människor. Jag har varit aktiv och jag vill förändra. Det som skiljer mig med mitt dåvarande jag från mitt nuvarnade jag - är att jag vill förändra på ett annat plan. När man har haft en liv som kretsat kring politik, inte bara för egen del men när familjemedlemmar blir aktivare och aktivare är det lätt att politiken också hamnar på bordet som en av rätterna till middagen. Politiken tar över och för de medlemar i familjen som inte är intresserade på samma plan av politiken hamnar lättare i ett utanförskap i familjen eftersom de inte kan identifiera sig med det som samtalas om. I politike pratas det ofta om utanförskap men vad gör man när den drabbar ens egen familj. Kanske inte i den mån som i samhället men i en tillräcklig dos för att personen i fråga skall kunna känna sig utanför? Svaret är att man pratar om något annat, men likt förbannat sönras det in på politik igen.
Detta senare handlar inte om mig, tro mig, jag är i ett scenario som kommer tas upp längre ner. Missförstå mig rätt, jag tycker fortfarande om politik, samhällsfrågor och att debattera. Men ibland när politiken tas in innan för hemmet blir det för mycket. En familj skall hållas ihop och inte splittras isär av något som skall hålla ihop samhället.
I mitt fall har snarare partipolitiken ibland stigit i min hals. Som en kräkreflex som bara vill ut. Älskade vänner och familj som läser detta, missförstå mig rätt, det är inte ni som personer som skapar reflexen - jag älskar er - men det är en politik som ändrar människor från det de var till något negativt som skapar min spyreflex - det är alla dessa tomma löften som ges men inte görs något åt, det är alla dessa vandringar över lik som gås för att stegra på sin egen politiska karriär, det är all den uppoffring man gör för att växa på sin karriäs som sedan går ut över andra människor på ett egoistisk sätt. Tro mig jag har vart och sätt detta på platser, jag har sett skitsnacket och kupningarna som sliter vänskap i stycken och jag har sett de glåpord som skriks mellan motståndaren så väl som inne i partiet men mellan olika partier. Hur många gånger har inte en sosse fått höra; jävla sosse, jävla kommunist eller vi skall tvinga Lisbeth palme gräva upp sin döda man ? Hur många gånger har inte en moderat fått höra; är det pappas pengar du betalar med eller? Jävla bortskämda snorunge? egoist jävel? etc
Min fråga till politikerna är; hur skall man kunna bygga ett samhälle om inte respekt för varandras åsikter finns? Om inte respekt finns bland våra politiker som faktiskt representerar det svenska folket - då kan man inte förvänta sig att respekten finns i vårt samhälle för olika typer av människor. Som tur var finns det undantag och det är jag glad över. Människor som på ett lätt sätt kan umgås över partigränserna och ta en kaffe ihop, att prata politik är en etikettsregel som man inte gör utanför arbetsrummen då man vet att man har så olika åsikter. Men allting handlar ju inte om politik eller hur? Det finns så mycket mer att prata om
Nu undrar ni säker vart jag vill komma? Med alla dessa exempel jag tagit upp, och tro mig det finns fler, så har jag idagsläget svårt att identifiera mig med något politiskt parti, trots med tidigare engagemang. Det känns enormt konstigt att säga men så är det. Frågan ställde jag till min bror om han som är poltiskt aktiv kan identifiera sig till 100 % med sitt parti, blev svaret ; nej och det hade varit farligt om man hade gjort det. Smart bror! Men om man börjar tvivla? Jag hade kunnat plocka lite från varje partiprogram och skapat mig ett eget. Jag kan helt enkelt inte identifiera mig med ett politiskt parti idag. Det är inte nu denna kris har kommit till skott. Den har varit sedan innan valet. Men jag la min röst som var min plikt.
Jag tror att en sak som fått mig att känna så här är delvis att det verkar inte finnas något som heter respekt bland många politiker. Dessutom är det otroligt farligt när den politiska retoriken förs in i hemmet och utpressas och utövas på familjemedlemmar trots att man inte är medveten om det. För det andra så tycker jag att många politiker har otroligt svårt att erkänna sina brister och fel. Vilket i sin tur är farligt om samhället skall kunna utvecklas. Alla dessa skandaler som hela tiden sker gör det svårt för oss medborgare att lite på er. Och för det sista tycker jag - och det här gäller över alla partigränser - det är så JÄVLA många politiker som är så egotrippade att de inte ser vad medborgarna vill ha, vad som behövs! Man är så förbannat jävla upptagen av sin karriär - som egentligen skall vara i samhälletstjänst, att man faktiskt - och nu skall jag vara ärlig - glömmer bort medborgarna. Som jag nämnde innan finns det tillfällen då politikerna går över lik för att resa sig på sin egen karriärsstege. Och vilka för lida? Medborgarna..
Missförstå mig rätt, jag tycker egoism är bra i somliga fall, man behöver vara egoist och det är viktigt att de val man gör görs för sitt eget bästa. Men gränsen mellan denna egoism och den egoism som finns som en bubbla hos vissa personer, där egoismen faktiskt blir till något negativt och man i sin tur inte bryr sig om något annat än en själv, den gränsen är delvis hårfin och otroligt farlig att överstiga.
Så, Hur skall man veta att man kan lita på politikerna man valt och hur skall man kunna identifiera sig med ett parti.
Den frågan har jag inga svar på eftersom jag förtillfället har tappat min identifikation..
Ciaociao
/G
Sedan finns det nr 2, som jag nu skulle kunna identifiera mig själv med. Jag har som sagt alltid varit intresserad av politik, samhälle och människor. Jag har varit aktiv och jag vill förändra. Det som skiljer mig med mitt dåvarande jag från mitt nuvarnade jag - är att jag vill förändra på ett annat plan. När man har haft en liv som kretsat kring politik, inte bara för egen del men när familjemedlemmar blir aktivare och aktivare är det lätt att politiken också hamnar på bordet som en av rätterna till middagen. Politiken tar över och för de medlemar i familjen som inte är intresserade på samma plan av politiken hamnar lättare i ett utanförskap i familjen eftersom de inte kan identifiera sig med det som samtalas om. I politike pratas det ofta om utanförskap men vad gör man när den drabbar ens egen familj. Kanske inte i den mån som i samhället men i en tillräcklig dos för att personen i fråga skall kunna känna sig utanför? Svaret är att man pratar om något annat, men likt förbannat sönras det in på politik igen.
Detta senare handlar inte om mig, tro mig, jag är i ett scenario som kommer tas upp längre ner. Missförstå mig rätt, jag tycker fortfarande om politik, samhällsfrågor och att debattera. Men ibland när politiken tas in innan för hemmet blir det för mycket. En familj skall hållas ihop och inte splittras isär av något som skall hålla ihop samhället.
I mitt fall har snarare partipolitiken ibland stigit i min hals. Som en kräkreflex som bara vill ut. Älskade vänner och familj som läser detta, missförstå mig rätt, det är inte ni som personer som skapar reflexen - jag älskar er - men det är en politik som ändrar människor från det de var till något negativt som skapar min spyreflex - det är alla dessa tomma löften som ges men inte görs något åt, det är alla dessa vandringar över lik som gås för att stegra på sin egen politiska karriär, det är all den uppoffring man gör för att växa på sin karriäs som sedan går ut över andra människor på ett egoistisk sätt. Tro mig jag har vart och sätt detta på platser, jag har sett skitsnacket och kupningarna som sliter vänskap i stycken och jag har sett de glåpord som skriks mellan motståndaren så väl som inne i partiet men mellan olika partier. Hur många gånger har inte en sosse fått höra; jävla sosse, jävla kommunist eller vi skall tvinga Lisbeth palme gräva upp sin döda man ? Hur många gånger har inte en moderat fått höra; är det pappas pengar du betalar med eller? Jävla bortskämda snorunge? egoist jävel? etc
Min fråga till politikerna är; hur skall man kunna bygga ett samhälle om inte respekt för varandras åsikter finns? Om inte respekt finns bland våra politiker som faktiskt representerar det svenska folket - då kan man inte förvänta sig att respekten finns i vårt samhälle för olika typer av människor. Som tur var finns det undantag och det är jag glad över. Människor som på ett lätt sätt kan umgås över partigränserna och ta en kaffe ihop, att prata politik är en etikettsregel som man inte gör utanför arbetsrummen då man vet att man har så olika åsikter. Men allting handlar ju inte om politik eller hur? Det finns så mycket mer att prata om
Nu undrar ni säker vart jag vill komma? Med alla dessa exempel jag tagit upp, och tro mig det finns fler, så har jag idagsläget svårt att identifiera mig med något politiskt parti, trots med tidigare engagemang. Det känns enormt konstigt att säga men så är det. Frågan ställde jag till min bror om han som är poltiskt aktiv kan identifiera sig till 100 % med sitt parti, blev svaret ; nej och det hade varit farligt om man hade gjort det. Smart bror! Men om man börjar tvivla? Jag hade kunnat plocka lite från varje partiprogram och skapat mig ett eget. Jag kan helt enkelt inte identifiera mig med ett politiskt parti idag. Det är inte nu denna kris har kommit till skott. Den har varit sedan innan valet. Men jag la min röst som var min plikt.
Jag tror att en sak som fått mig att känna så här är delvis att det verkar inte finnas något som heter respekt bland många politiker. Dessutom är det otroligt farligt när den politiska retoriken förs in i hemmet och utpressas och utövas på familjemedlemmar trots att man inte är medveten om det. För det andra så tycker jag att många politiker har otroligt svårt att erkänna sina brister och fel. Vilket i sin tur är farligt om samhället skall kunna utvecklas. Alla dessa skandaler som hela tiden sker gör det svårt för oss medborgare att lite på er. Och för det sista tycker jag - och det här gäller över alla partigränser - det är så JÄVLA många politiker som är så egotrippade att de inte ser vad medborgarna vill ha, vad som behövs! Man är så förbannat jävla upptagen av sin karriär - som egentligen skall vara i samhälletstjänst, att man faktiskt - och nu skall jag vara ärlig - glömmer bort medborgarna. Som jag nämnde innan finns det tillfällen då politikerna går över lik för att resa sig på sin egen karriärsstege. Och vilka för lida? Medborgarna..
Missförstå mig rätt, jag tycker egoism är bra i somliga fall, man behöver vara egoist och det är viktigt att de val man gör görs för sitt eget bästa. Men gränsen mellan denna egoism och den egoism som finns som en bubbla hos vissa personer, där egoismen faktiskt blir till något negativt och man i sin tur inte bryr sig om något annat än en själv, den gränsen är delvis hårfin och otroligt farlig att överstiga.
Så, Hur skall man veta att man kan lita på politikerna man valt och hur skall man kunna identifiera sig med ett parti.
Den frågan har jag inga svar på eftersom jag förtillfället har tappat min identifikation..
Ciaociao
/G
Kommentarer
Trackback
