Gabrielles

Så jag spateserade genom Bolognas gator idag till mina lektioner, solen sken och Più bella cosa med kära lilla Eros Ramazotti strömade ur mina nya (SUPERFULA - BILDBEVIS KOMMER) hörlurar, och insåg hur fantastiskt livet är.

Solen låg på och en dimmslöja under morgonen väckte den trötta staden till liv. Alla dessa människor, alla dessa destinationer, alla dessa drömmar, alla dessa ljud och lukter, alla dessa historier. Allting fanns framför mig i ett land jag drömt om att leva i, i över 12 år. Allting fanns mitt framför mig och jag var mitt i det. Små saker som kunde skapa sådana fantastiska känslor. Espressons starka smak genom min strupe, lukten av nybakat bröd, vespor som tutade. Den konstanta röklukten som egentligen förpestade min kropp men som jag vant mig att leva med och som nu tillhörde den atmosfär jag levde i. Den var inte lika tjock som Bolognas dimma, men nästan. Ljud, alla dessa ljud. Alla dessa stenar som lagts till grund för människor att spatsera på för att nå sina destinationer. Dessa byggnader som var från en tid då dess stenar antagligen rest med manuellt arbete. Dessa smågator som dolde så många berättelser, så många sagor och så många hemligheter. Solen låg på och höst/vinterjackerna, trots arton grader, sveptes tätare kring människornas kroppar. Trots kylan motstod sig rosorna den och den söta doften var en behaglig kontrast till den fräna röklukten. Möten med människor emellan fanns i varje hörn, i varje butik, på varje cafe och på varje gata. Alla dessa människor är ett fascinerande komplex. En människa - en historia. En hel historia för varje människa som finns. Dessa ansikten som med åren åldras bär på så många sagor, lyckliga som sorgsna. Intressanta skulpturer som byggs. En historia per människa. Jag har en. Du har en. Vi har en tillsammans. Olika upplevelser från svunna tider, tider som gått och aldrig kommer igen men som finns i minnet. Alla dessa människor som med sina historier skapar drömmar. Drömmar de önskar skall bli sanna. Mål som de strävar mot. Mål av olika värden och grader men som har ett gemensamt ord. Drömmar. Och dessa historier. Jag vill höra varje människas röst berätta. Jag vill lära av alla människor. Jag tror på människan och jag tror vi kan lära oss något från alla. Jag vill höra sagor, lyckliga som olyckliga. Jag vill höra om gågna tider och tidens förändring. Jag vill höra den lilla pojkens dröm, hans mammas möte med hans pappa, om kärlek och minnen. Jag vill höra den äldre damens berättelser om tider som gått. Om en livsstil som vi aldrig hade kunnat förstå idag. Jag vill höra om den gamla mannes historier från tiden som ung, och jag vill höra det historier om det gamla parets liv, de som är lika kära nu som de var för femtio år sedan.

Jag vill höra, lyssna, se, uppleva, känna. Jag vill höra människors öden och jag vill lära. Lära från människor. Jag vill dra till mig all kunskap jag kan få. Jag vill förstå. Och jag vill dela med mig av min egen kunskap. Ett ömsesidigt utbyte som bygger respekt och tillit.

Livet är bra. Livet är konstigt och livet kommer vi nog aldrig riktigt förstå. Men vi kan förstå varandra. Om vi ger oss chansen. Vi kan leva livet om vi låter oss leva det. Vi kan leva det tillsammans i en anda av samhörighet, tillit och respekt. Men det krävs att vi låter oss göra det.

Livet är vackert. Jag har valt att se det vackra i livet. Då blir livet vackert