Enough is enough?
Sakta men säkert så tränger smärtan på igen, den fysiska smärtan som bara vill krossa min kropp i små bitar. Föreställ er en porslinstallrik och helt plöstligt, från att ha varit hel, ligger den på golvet, tusen miljoner bitar och flisor, sakta skär de sönder golvet. Trampar jag på dem gör det ondare.
Min kropp har fått stå emot två år, som minst, med konstant stress dagens alla timmar om dygnet. Min vilja brukar vara stark, och likt ett djur kämpar jag på även om det gör ont. Men vad händer när den glöd och vilja som man tidigare haft, istället med en dimma förvandlas till trötthet, och framför allt svaghet?
Jag står nära en gräns, det känner jag. Samtidigt är de tinte långt kvar av terminen. Men den jävla B uppsatsen börjar knäcka mig, jag måste bita ihop och hålla ut. Känna smärtan för att sedan känna lättnaden. Kaffet hjälper inte längre.
En människa som har varit fysiskt aktiv i hela sitt liv börjar nu att inte ens orka gå på träningarna, och när hon kommer hem har hon inte blivit pigg av träningen, snarare tröttare.
Vad gör man? Samtidigt som vila för mig skulle vara mer behövligt än någonsin, så har hela sommaren redan bokats upp! Saker som jag vill göra, saker jag borde göra! Hela sommaren. Uppbokad. Frågan är varför jag alltid gör så? Pressar mig alltid till det yttersta. Det är så jag är och så jag kommer vara. Jag kommer aldrig någonsin vara nöjd med något jag gör. Iallafall inte helt nöjd. Stolt över något litet - Ja, men nöjd? Absolut inte,
Känslan av att vara rastlös skrämmer mig, Att bara gå om kring och inte göra någonting.. Inte göra.. fy.. .
Samtdigt som vilan hade varit bra, så vill jag inte kasta bort min tid på att inte göra någonting. Ett hektiskt liv med fullbokad kalender ger mig energi kickar, och jag absolut älskar att ha mkt att göra. Frågan är bara när enough is enough?
tål att tänkas på
take care
ciaociao
Min kropp har fått stå emot två år, som minst, med konstant stress dagens alla timmar om dygnet. Min vilja brukar vara stark, och likt ett djur kämpar jag på även om det gör ont. Men vad händer när den glöd och vilja som man tidigare haft, istället med en dimma förvandlas till trötthet, och framför allt svaghet?
Jag står nära en gräns, det känner jag. Samtidigt är de tinte långt kvar av terminen. Men den jävla B uppsatsen börjar knäcka mig, jag måste bita ihop och hålla ut. Känna smärtan för att sedan känna lättnaden. Kaffet hjälper inte längre.
En människa som har varit fysiskt aktiv i hela sitt liv börjar nu att inte ens orka gå på träningarna, och när hon kommer hem har hon inte blivit pigg av träningen, snarare tröttare.
Vad gör man? Samtidigt som vila för mig skulle vara mer behövligt än någonsin, så har hela sommaren redan bokats upp! Saker som jag vill göra, saker jag borde göra! Hela sommaren. Uppbokad. Frågan är varför jag alltid gör så? Pressar mig alltid till det yttersta. Det är så jag är och så jag kommer vara. Jag kommer aldrig någonsin vara nöjd med något jag gör. Iallafall inte helt nöjd. Stolt över något litet - Ja, men nöjd? Absolut inte,
Känslan av att vara rastlös skrämmer mig, Att bara gå om kring och inte göra någonting.. Inte göra.. fy.. .
Samtdigt som vilan hade varit bra, så vill jag inte kasta bort min tid på att inte göra någonting. Ett hektiskt liv med fullbokad kalender ger mig energi kickar, och jag absolut älskar att ha mkt att göra. Frågan är bara när enough is enough?
tål att tänkas på
take care
ciaociao
Kommentarer
Trackback
