Gabrielles

Godmorgon vänner!

Gud vad mycket känslor och intryck en människa kan känna under loppet av 24 h - saknad, kärlek, nervositet, förväntan, confusion, ja alla känslor på samma gång.

 

Nu har jag iaf tillgång till Internet. Det var ju lite saker som strulade till det igår men allting har löst sig och jag kan säga att italienarna som jobbar här skämdes ganska mycket för att det inte var klart igår när jag kom. Men i eftermiddag har jag mitt riktiga rum med utsikt över innergården som är en mysig liten "park".

 

Hur som helst. Igår efter att allt löst sig med det preliminära rummet tänkte jag att jag skulle upptäcka Bologna. Med en karta i hand traskade jag mot staden. Här är så himla vackert. Jag måste sett ut som en dum blond guldfisk för jag kom på mig själv med att gapa över hur mycket historia i byggnaderna som finns i staden. Så vackert. Jag gick förbi Via Zamboni där alla institutionerna ligger, det är även dit jag skall idag för att fixa kurserna. Såg min instutition och forsatte sedan på smågator tills jag kom till Piazza Maggiore, vilket vad jag har förstått det som är den största Piazzan i Bologna.

Satte mig på caffé Giuseppe där det blev pasta, kaffe och vin. Herregud jag var så jävla hunrig att jag nästan kunde ha ätit kött. Klockan var där 18.00 och jag hade inte ätit något sedan 07.00 (förlåt mormor). Hur som helst, naiv som jag var när jag skulle gå hem trodde jag att jag tog en "sidogata" till Via Zamboni. Totalt fel. Jag kom till de östra delarna av Bologna och ju mörkare kvällen var desto mer förvirrad jag var. Efter att ha stannat flertal människor gamla som unga hittade jag hem. Två och en halvtimmas promenad i Bologna gjorde att jag var så trött i kroppen att jag inte ens var trött. Mentalt var jag nog tröttare.

 

Somnade iaf gott och vaknade kvart över åtta imorse. Killarna i receptionen hade glömt att säga vilka tider som frukosten var så när jag kom ner var den stängd. Men en kvinna vid namn Laura som är föreståndare för hela Camplus öppnade köket och en snäll signora fixade bröd och kaffe så jag överlevde. Jag frågade om de fått reda på min allergi men det hade de tydligen inte så måste skicka iväg ett mail nu. "Jag vill ju inte att du skall bli dålig av maten vi lagar" sade Signora med en blick som fick mig att tro att jag var hennes barnbarn.

 

Hur som helst har jag  stött på mer italienare än utbytesstudenter men skolan börjar inte förrän om en vecka så förhoppningsvis får jag vänner och slipper leva som en isolerad människa i fem månader.

 

¨Så sjukt att jag äntligen är här. Känns konstigt. Otroligt konstigt men bra konstig

 

Nu skall jag till Via Zamboni och skriva in mig på kurser och försöka hitta en vattenkokare att köpa. Denna gången skall jag ha kartan på rätt håll.

 

A presto

 

Ciaociao