Nickokick
Huvudet bankar och det är en trött djävul som håller i hammaren. Tröttheten sprider sig sakt genom kroppen. En domnande känsla som på ett sätt är ganska skön. Egentligen borde känslan vara mer skön att trött. Men tröttheten smyger sig sakta på. Frågor som OMOMOMOM seglar genom huvudet. Tänk om, tänk om inte.
Tentorna har klarats av och här sitter jag matt. Borde vara glad/lättad, men konstigt nog känner jag mig nere. I huvudet snurrar det inte tankar som talar språket av frihet. Istället snurrar tankar som "om jag inte klara, måste jag klara muntan.. om jag inte klarar den, kan jag fortsätta till hösten då? Måste klara 75 % av tentorna. MÅSTE.
Jag är knäpp som ens tänker så nu. Jag har inte ens tentat av alla delkurser i italienska. Helt plötsligt så börjar jag skratta åt mig själv. Herregud.
Jag kanske är schizo, ett psykfall som har byggt murar av stress och press. De två förjävliga orden som ständigt skall infinna sig som oro i kroppen. Hur jävla svårt skall det vara att inte stressa inte oroa sig? Att orden nästan rimmar, stress och press, helan och halvan. Bara det är skrattretande.
Jag är knäpp som ens tänker de tankarna. Ett jävla psykfall som redan är rastlös men trött på samma gång. Helt plötsligt börjar jag förstå ord som jag tidigare hörde som ljud. Jag börjar förstå italienskan mer, orden får en betydelse som jag sedan repeterar genom att själv använda dem. Jag börjar kunna prata ett språk som tidigare lät som musik i mina öron. Även om jag sjunger förjävligt - inte enligt mig i duschen men av andra - så börjar den italienska låten långsamt falla på plats. Ibland förvånas man av sig själv och vad man kan lära sig. Det är som Gunde Svan säger - ingenting är omöjligt, ingenting.
Toner från Veronica Maggio fyller lägenheten. En gammal sång. Det blir bra som i en gammal sång.
Tar ett bloss på tentaciggaretterna. Allt kommer att bli bra. Nikotinet rusar i kroppen. Endorfiner sätter fart. Det blir bra.
ciaociao
Tentorna har klarats av och här sitter jag matt. Borde vara glad/lättad, men konstigt nog känner jag mig nere. I huvudet snurrar det inte tankar som talar språket av frihet. Istället snurrar tankar som "om jag inte klara, måste jag klara muntan.. om jag inte klarar den, kan jag fortsätta till hösten då? Måste klara 75 % av tentorna. MÅSTE.
Jag är knäpp som ens tänker så nu. Jag har inte ens tentat av alla delkurser i italienska. Helt plötsligt så börjar jag skratta åt mig själv. Herregud.
Jag kanske är schizo, ett psykfall som har byggt murar av stress och press. De två förjävliga orden som ständigt skall infinna sig som oro i kroppen. Hur jävla svårt skall det vara att inte stressa inte oroa sig? Att orden nästan rimmar, stress och press, helan och halvan. Bara det är skrattretande.
Jag är knäpp som ens tänker de tankarna. Ett jävla psykfall som redan är rastlös men trött på samma gång. Helt plötsligt börjar jag förstå ord som jag tidigare hörde som ljud. Jag börjar förstå italienskan mer, orden får en betydelse som jag sedan repeterar genom att själv använda dem. Jag börjar kunna prata ett språk som tidigare lät som musik i mina öron. Även om jag sjunger förjävligt - inte enligt mig i duschen men av andra - så börjar den italienska låten långsamt falla på plats. Ibland förvånas man av sig själv och vad man kan lära sig. Det är som Gunde Svan säger - ingenting är omöjligt, ingenting.
Toner från Veronica Maggio fyller lägenheten. En gammal sång. Det blir bra som i en gammal sång.
Tar ett bloss på tentaciggaretterna. Allt kommer att bli bra. Nikotinet rusar i kroppen. Endorfiner sätter fart. Det blir bra.
ciaociao
Kommentarer
Trackback
