Time

Jag blir så trött på att saker kan rivas upp! Likt en sax som skär i genom ett papper rivs saker sakt och lidsamt upp. Inte för att smärtan är stark, den är sval som en vind, men det är minnena som bränner som glödhett järn mot skinnet. Minnen som en gång var som den vackraste saga, minnen som fortfarande är det, men det är också minnen som fortfarande är just minnen.

De dubbla budskapen avlöser varandra och jag blir illamående vid tanken på budskapens vaktombyten. Så fort allt är som normalt och börjar att bli till ett liv så kommer i lagom tid vaktombytet. Det är som ironiskt nog Dolly Partons "Here you come again" skrattar mig i ansiktet, eller snarare skriks i mitt öra. Betydelsen finns kvaroc som något heligt kommer den finnas där för alltid. Men livet måste ha sin gång och tiden är inte inne än. Jag vet inte ens om den någonsin kommer att bli det, eller om jag ens vill det.

En sak är säker och det är att vi kommer stöta på varandra många gåner i livet, kanske korsar våra vägar igen, annars kommer de längs vägar gå parallelt med varandra. No hard feelings. Absolut inte. Men en tids lugn och ro hade varit behövligt. Den tiden vet jag kommer inte att bli lång

Peace out

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0